Vår älskade våg

Vad beroende man kan bli av en pryl. I mitt eller rättare sagt vårt fall är det vår hushållsvåg. Det har blivit en vana att väga allt. I alla fall allt som innehåller kolhydrater. Och det funkar jättebra. Den har blivit vår trygghet. Därför känner man sig helt vilsen när man är någon annastans än hemma, och glömt vågen hemma, och ska äta mat. Idag var vi hos kära syster och skulle vi äta pannkakor. Jag kom ihåg sen tidigare att i 100 g pannkakor är det 23 g kolhydrater. Men hur mycket är 100 g på en tallrik. Eller 62 g? En pannkaka eller tre? Hittade i alla fall en sida på nätet där någon hade specat upp lite menyer och där han hade skrivit att två pannkakor är 30 g kolhydrater. Så jag gick efter det på ett ungefär. Och det stämde faktiskt väldigt bra.

I stället för höga värden har nu Ludde haft ett par dagar med väldigt låga värden. Igår på Leos hade han en rejäl känning. Så fort han sa "mamma, hålla handen" och därefter "bäja mig" så forstod jag att det nog inte var så bra. Jag frågade honom om vi skulle kolla  "8,9", som han kallar proceduren när vi kolla blodsockret, och han sa direkt "jaa". Han hade då 2,5 och var inte så pigg. Och en druvsockertablett senare hade han 2,2. Det blev till att sitta stilla och äta äpple och knäcke, sen piggnade han till igen. Efter Leos blev det McD. På deras hemsida går det ju få fram exakt kolhydratmängd i ett Happy Meal så det gick väldigt bra med doseringen där. Skönt att kunna göra såna saker ibland och se att det faktiskt inte blir en katastrof.

När vi varit på McD åkte vi till gullekussarna Edith och "ola" (Viola) som var på kollo med mamma och pappa. Där myste vi en stund i solen innan det bar av till Rocknebyn igen.

En himla mysig dag på alla sätt!

Hej hej....