Eftersom det är lite dåligt med bloggandet så grattar jag världens gulligaste 12åring i efterskott!
Många kramar till världens bästa Emelie som fyllde år igår!!
3 år sedan
lördag 29 oktober 2011
Underbara helg!
Mysigt med lördag morgon. Nästan det bästa som finns. Precis just när man ska kliva upp ur sängen och klockan står på samma tid som den gör vardagmornarna (05:40) kanske det inte känns lika mysigt men när man väl kommit upp och har badat, som Ludde och jag har gjort nu så känns det fantastiskt härligt att ha hela dagen framför sig.
Planen var egentligen att Ludde och Leon (dagiskompis) och jag och hans mamma skulle åkt till Leos. Men eftersom lille Leon har blivit sjuk så tar vi det nästa lördag istället. Vi tar en tur till Skälby hela familjen i stället. Och det är ju rätt mysigt och trevligt det också.
Veckan som gått har gått fort, som alltid. I tisdags var Hanna och jag på dagsutflykt till Göteborg där vi var med på ett kundbesök med två säljare. Jättekul!! Vi tog även en sväng till gbgkontoret. Kul att se hur kollegorna där har det.
Nu ska jag nog göra lite fullkornsscones....
Hej!
Planen var egentligen att Ludde och Leon (dagiskompis) och jag och hans mamma skulle åkt till Leos. Men eftersom lille Leon har blivit sjuk så tar vi det nästa lördag istället. Vi tar en tur till Skälby hela familjen i stället. Och det är ju rätt mysigt och trevligt det också.
Veckan som gått har gått fort, som alltid. I tisdags var Hanna och jag på dagsutflykt till Göteborg där vi var med på ett kundbesök med två säljare. Jättekul!! Vi tog även en sväng till gbgkontoret. Kul att se hur kollegorna där har det.
Nu ska jag nog göra lite fullkornsscones....
Hej!
lördag 22 oktober 2011
Lördag
Det var värst vad det var svårt att få ur sig några ord här. Vet inte om det beror på att vi har varit så trötta här hemma, i omgångar. Gustav har under ganska lång tid nu haft väldigt mycket i skolan och jag är bara trött ändå. Jag har mina pigga dagar när man känner att allt flyter på sen dimper jag ner i något slags komaliknande tillstånd och där man bara försöker ta sig igenom dagen. Haha, jag säger då det.... Men jag säger som mamma, det blir bättre.
Veckan har gått väldigt fort. I onsdags och torsdags hade vi fint besök från Kristianstad, Östersund och Karlskrona. Kul att träffa dem som man nästan dagligen pratar i telefon med på jobbet. Alltid trevligare när man har ett ansikte och har träffats på riktigt. I onsdags var vi ute och käkade med hela gänget. Lyxigt, trevligt och väldigt gott!
Igår hade vi vårt nya fredagsmys. Kinamat. Ludde hade tydligen bjudit hem hela dagispersonalen på kinamat och cola. Haha.... För en gång skull kollade vi Idol (det är ju inte Gustavs favoritprogram direkt) men vi tittade bara på första låten sen tappade jag också intresset. Det blev Doobidoo och sedan halva Bondeavsnittet som jag missade i onsdags. Sen kröp vi ner i sängen i stället.
Vad härligt det är med lördagmorgon! Om bara Ludde kunde tänka sig att ligga kvar i sängen lite längre än till klockan sex så skulle den vara ännu bättre. Det första han sa han han vaknade var, åka till Igelkotten? Det här med att vara ledig och hemma med familjen, det är inget för honom det...
Nu ska jag spela lite Wordfued (med pappa och Linda som också är uppe i ottan)!
Hej......
Veckan har gått väldigt fort. I onsdags och torsdags hade vi fint besök från Kristianstad, Östersund och Karlskrona. Kul att träffa dem som man nästan dagligen pratar i telefon med på jobbet. Alltid trevligare när man har ett ansikte och har träffats på riktigt. I onsdags var vi ute och käkade med hela gänget. Lyxigt, trevligt och väldigt gott!
Igår hade vi vårt nya fredagsmys. Kinamat. Ludde hade tydligen bjudit hem hela dagispersonalen på kinamat och cola. Haha.... För en gång skull kollade vi Idol (det är ju inte Gustavs favoritprogram direkt) men vi tittade bara på första låten sen tappade jag också intresset. Det blev Doobidoo och sedan halva Bondeavsnittet som jag missade i onsdags. Sen kröp vi ner i sängen i stället.
Vad härligt det är med lördagmorgon! Om bara Ludde kunde tänka sig att ligga kvar i sängen lite längre än till klockan sex så skulle den vara ännu bättre. Det första han sa han han vaknade var, åka till Igelkotten? Det här med att vara ledig och hemma med familjen, det är inget för honom det...
Nu ska jag spela lite Wordfued (med pappa och Linda som också är uppe i ottan)!
Hej......
onsdag 12 oktober 2011
minirapport
Idag var vi hos doktor Göran och kollade Luddes HbA1c för första gången. Han hade 41 vilket motsvarar ett snitt på 4,9 i bls. Kändes himla bra! Därför vill jag ge oss lite beröm. Vilket jag iofs hade gjort hur det än legat. Det kommer nog komma gånger då vi kämpat, räknat stuckit och doserat men ändå inte lyckas hålla nere det så bra man vill. Det går ju som sagt inte alltid som man tänkt sig eller förväntat sig.
Men den här gången låg det bra, och det är gutt! Och det räcker just nu.
Det blir inget långkörarinlägg den här gången. Ville bara berätta att det gick så bra hos doktorn och att även han tyckte detsamma. Oh, så stolta vi kände oss.
Vill också skriva att jag har världens bästa man som jag kommer sakna ofantligt mycket i morgon kväll när jag är iväg med jobbet på någon slags teambuildinggrej. Kommer säkert bli trevligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det hade varit ännu trevligare att somna här hemma med mina boys.
Men att längta är inte fy skam det heller.......
Ha det fint!!!
Men den här gången låg det bra, och det är gutt! Och det räcker just nu.
Det blir inget långkörarinlägg den här gången. Ville bara berätta att det gick så bra hos doktorn och att även han tyckte detsamma. Oh, så stolta vi kände oss.
Vill också skriva att jag har världens bästa man som jag kommer sakna ofantligt mycket i morgon kväll när jag är iväg med jobbet på någon slags teambuildinggrej. Kommer säkert bli trevligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det hade varit ännu trevligare att somna här hemma med mina boys.
Men att längta är inte fy skam det heller.......
Ha det fint!!!
måndag 10 oktober 2011
gott!!
Att få ett lättlagat recept på något som blir en middag som hela familjen gillar, det är som om att få världens finaste present! Tack gulliga svägerska för det :). Det blev därför supergod middag igår som jag var väldigt stolt över och en lunchlåda som jag såg fram emot. Guttans!
Receptet var på en otroligt lättlagad köttfärslimpa. Ingredienser:
Köttfärs
En påse fransk löksoppa
Gräddfil
(och lite vatten och soja att hälla över) Kan det bli lättare och finns det något godare än "redi" mat?
Lätt, snabbt och gott! Helt i min smak.
Efter vår himla härliga och mysiga helg så vill jag bara ha mer helg. Man får trösta sig med (eller oroa sig för, beror på hur man ser det) för att tiden går fort och att det snart är helg igen. Det är i alla fall skönt när måndagen är fixad.
Idag har jag inhandlat två nya böcker till Ludde. En för dagis att anteckna i och en för oss. Tror vi ska börja bokföra allt igen, det är så himla skönt att ha något att gå tillbaka till när allt svänger och är upp och ner.
Nu ska jag ta ett sista stick på Ludde sen blir det ljudbok och säng!
Godnatt......
Receptet var på en otroligt lättlagad köttfärslimpa. Ingredienser:
Köttfärs
En påse fransk löksoppa
Gräddfil
(och lite vatten och soja att hälla över) Kan det bli lättare och finns det något godare än "redi" mat?
Lätt, snabbt och gott! Helt i min smak.
Efter vår himla härliga och mysiga helg så vill jag bara ha mer helg. Man får trösta sig med (eller oroa sig för, beror på hur man ser det) för att tiden går fort och att det snart är helg igen. Det är i alla fall skönt när måndagen är fixad.
Idag har jag inhandlat två nya böcker till Ludde. En för dagis att anteckna i och en för oss. Tror vi ska börja bokföra allt igen, det är så himla skönt att ha något att gå tillbaka till när allt svänger och är upp och ner.
Nu ska jag ta ett sista stick på Ludde sen blir det ljudbok och säng!
Godnatt......
lördag 8 oktober 2011
Nyladdade med energi....
Idag har Gustav och jag haft en fantastiskt mysig dag together. Only the two of us. Melle och Ludde kan säkert säga detsamma. De har myst hos farmis och farfis hela dagen medans mamma (mest mamma) och pappa har varit på Kosta Outlet och handlat upp alla pengar ;o).
Vi har shoppat jeans till hela familjen och jag har köpt två skjortor, en svart och en vit, och en jeanskjol. Holy shit vad snygga vi kommer att vara i höst!
Nu väntar varma mackor och lördagsmys!
Tack bästa farmor och farfar för den här dagen. Ni har fixat det så himla bra. Ni är bara bäst!
Nu ska vi ösa vidare till farfars favoriter och "In kommer ting"........ Tjo...
Vi har shoppat jeans till hela familjen och jag har köpt två skjortor, en svart och en vit, och en jeanskjol. Holy shit vad snygga vi kommer att vara i höst!
Nu väntar varma mackor och lördagsmys!
Tack bästa farmor och farfar för den här dagen. Ni har fixat det så himla bra. Ni är bara bäst!
Nu ska vi ösa vidare till farfars favoriter och "In kommer ting"........ Tjo...
onsdag 5 oktober 2011
Ludde har diabetes
Precis den tanken har, jag vet inte hur många gånger, passerat i mitt huvud de senaste dagarna, den senaste tiden. Trots att vi nu har levt med denna sjukdom sedan natten mellan 2 och 3 maj så är det inte varje dag som den tanken finns precis under ytan. Självklart går den inte att glömma bort, varken känslomässigt eller i vår vardag. Den liksom märks ju, och tar plats.
Men, trots att jag aldrig kunde tro det, så har ju även den blivit en del av vårt liv. Det är inget konstigt att sticka sin tvåårige son i tårna (vi tar tårna och dagis tar fingrarna, så sparar vi ju hans fingertoppar lite grann i alla fall) varje gång han ska äta ett äpple, dricka lite mjölk eller äta middag. Det är inte längre konstigt att väga varenda litet gram han stoppar i sig. Det är heller inte konstigt att inte kunna åka hemifrån en längre sträcka utan nålbytarset, väskan med mätaren och stickorna, frukt, druvsocker och vad det nu kan vara. Allt sådant går att vänja sig vid. Just dessa saker försämrar inte vårt liv. Självklart blir det ytterligare saker att komma ihåg och som måste göras, men det går verkligen bra.
Det som inte går att vänja sig vid är när det slår en med full kraft hur sjuk Ludde verkligen är. Trots att han för det mesta är sprudlande glad och pigg. Det är fruktansvärt hemskt att tänka på att han kommer ha denna sjukdom hela sitt liv. Och det är hemskt att tänka på att han fick det innan tvåårsdagen. Att han inte fick i alla fall 10 år som frisk. Det finns fördelar också. Han kommer inte ha något att jämföra med. För honom finns inte tiden före diabetes. För honom är det så här livet ska vara.
När jag fyllde år fick jag en bok utav Hasse och Mia, Älskade Vampyr. En bok skriven av en mamma vars son fick diabetes som treåring. Det är som att läsa om vår familj förutom delen där de misstänker att han är sjuk. Vi fick ju aldrig uppleva att Ludde hade de klassiska symptomen för diabetes eftersom sjukdomen bröt ut när vi var inlagda på sjukhus. Men resten, det jag läst hitills, är exakt likadant. Ibland när jag läser en bok eller tidning och det handlar om barn och familjer som drabbats av en olycka eller sjukdom kan jag nästan bryta ihop för man föreställer sig hur det skulle vara om det drabbade en själv eller ens familj. Det är en märklig känsla att läsa om en sådan familj och samtidigt känna att precis exakt så har vi det också. Det blir både en tröst och en sorg. Denna bok är skriven för familjer som drabbats och för dess anhöriga. Den är verkligen super. Och ett tips!
Igår kväll satt jag och läste boken om diabetes som vi fick på sjukhuset. Har faktiskt inte läst i den så mycket sen vi var där. Men igår satt jag och läste den och grät. Bara grät över att Ludde är sjuk. Jag vet att detta går i perioder, det är lättare att känna att det är tungt när inget verkar bli som man tänkt sig. I flera nätter i rad har Ludde legat runt 15 i bls och vi har varit uppe flera gånger för insulindoser och kontroll igen. Det har verkat så bra på kvällen när jag kollat honom innan jag gått och lagt mig. Men härom natten kände vi att vi bara skulle kolla honom för säkerhets skull och då upptäckte vi att han var hög. Det som har varit så konstigt är att han haft bra värden på kvällen och varit ganska låg tidigt på morgonen. Vi har då slappnat av lite och trott att läget varit ok. Nu vet vi inte längre eftersom vi kollat några nätter och då har han varit hög. Det är tungt när man tycker att man inte gör annat än rätt och ändå blir det fel.
Vi har en sjukhustid inbokad på onsdag. Ska bli väldigt skönt att få komma dit. Det blir också första gången Ludde får kolla sitt HbA1c (blodsockervärdet på längre sikt). Jag håller alla tummarna i värden för att det ska vara ok. Samtidigt vet jag ju att han ofta varit väldigt låg och tillsammans med hans höga värden på nätterna (förhoppningsvis bara de senaste nätterna) så kanske hans HbA1c visar bra. Men det ska ju vara bra på rätt sätt, man vill ju inte kompensera ett högt värde med en massa låga och därav kanske jobbiga känningar för Ludde.
Det här blev verkligen ett skriva av sig inlägg. Känns bara så himla nödvändigt och skönt ibland. Och bara få skriva och skriva och skriva och precis om vad jag vill och hur jag känner. Det är renande! Den här bloggen fanns ju innan diabetesen kom in i våra liv och den handlar ju därför inte bara om den. Det är skönt att ibland inte alls skriva om den utan bara fokusera på annat vi gör. Det är precis den känslan jag vill förmedla till Ludde. Jag vill inte att han ska växa upp och känna sig sjuk. Att han ska ha respekt för vad sjukdomen innebär och kunna ta hand om sig själv i framtiden ja, men inte på något vis känna sig utanför eller begränsad av den. Jag vill att han ska fortsätta vara samma lille tuffe charmiga krabat som på sitt vis nästan har gjort detta till en fördel för sig själv. Jag tror han älskar uppmärksamheten han får extra pga av detta. Han är stolt över sin speciella dagisväska som personalen köpt och där de förvarar alla diabetesprylar. Och han är verkligen helt fantastisk, han gör detta uthärdligt för oss.
Det var nog det jag hade på mitt lilla hjärta just nu....
Ha det bäst!
Men, trots att jag aldrig kunde tro det, så har ju även den blivit en del av vårt liv. Det är inget konstigt att sticka sin tvåårige son i tårna (vi tar tårna och dagis tar fingrarna, så sparar vi ju hans fingertoppar lite grann i alla fall) varje gång han ska äta ett äpple, dricka lite mjölk eller äta middag. Det är inte längre konstigt att väga varenda litet gram han stoppar i sig. Det är heller inte konstigt att inte kunna åka hemifrån en längre sträcka utan nålbytarset, väskan med mätaren och stickorna, frukt, druvsocker och vad det nu kan vara. Allt sådant går att vänja sig vid. Just dessa saker försämrar inte vårt liv. Självklart blir det ytterligare saker att komma ihåg och som måste göras, men det går verkligen bra.
Det som inte går att vänja sig vid är när det slår en med full kraft hur sjuk Ludde verkligen är. Trots att han för det mesta är sprudlande glad och pigg. Det är fruktansvärt hemskt att tänka på att han kommer ha denna sjukdom hela sitt liv. Och det är hemskt att tänka på att han fick det innan tvåårsdagen. Att han inte fick i alla fall 10 år som frisk. Det finns fördelar också. Han kommer inte ha något att jämföra med. För honom finns inte tiden före diabetes. För honom är det så här livet ska vara.
När jag fyllde år fick jag en bok utav Hasse och Mia, Älskade Vampyr. En bok skriven av en mamma vars son fick diabetes som treåring. Det är som att läsa om vår familj förutom delen där de misstänker att han är sjuk. Vi fick ju aldrig uppleva att Ludde hade de klassiska symptomen för diabetes eftersom sjukdomen bröt ut när vi var inlagda på sjukhus. Men resten, det jag läst hitills, är exakt likadant. Ibland när jag läser en bok eller tidning och det handlar om barn och familjer som drabbats av en olycka eller sjukdom kan jag nästan bryta ihop för man föreställer sig hur det skulle vara om det drabbade en själv eller ens familj. Det är en märklig känsla att läsa om en sådan familj och samtidigt känna att precis exakt så har vi det också. Det blir både en tröst och en sorg. Denna bok är skriven för familjer som drabbats och för dess anhöriga. Den är verkligen super. Och ett tips!
Igår kväll satt jag och läste boken om diabetes som vi fick på sjukhuset. Har faktiskt inte läst i den så mycket sen vi var där. Men igår satt jag och läste den och grät. Bara grät över att Ludde är sjuk. Jag vet att detta går i perioder, det är lättare att känna att det är tungt när inget verkar bli som man tänkt sig. I flera nätter i rad har Ludde legat runt 15 i bls och vi har varit uppe flera gånger för insulindoser och kontroll igen. Det har verkat så bra på kvällen när jag kollat honom innan jag gått och lagt mig. Men härom natten kände vi att vi bara skulle kolla honom för säkerhets skull och då upptäckte vi att han var hög. Det som har varit så konstigt är att han haft bra värden på kvällen och varit ganska låg tidigt på morgonen. Vi har då slappnat av lite och trott att läget varit ok. Nu vet vi inte längre eftersom vi kollat några nätter och då har han varit hög. Det är tungt när man tycker att man inte gör annat än rätt och ändå blir det fel.
Vi har en sjukhustid inbokad på onsdag. Ska bli väldigt skönt att få komma dit. Det blir också första gången Ludde får kolla sitt HbA1c (blodsockervärdet på längre sikt). Jag håller alla tummarna i värden för att det ska vara ok. Samtidigt vet jag ju att han ofta varit väldigt låg och tillsammans med hans höga värden på nätterna (förhoppningsvis bara de senaste nätterna) så kanske hans HbA1c visar bra. Men det ska ju vara bra på rätt sätt, man vill ju inte kompensera ett högt värde med en massa låga och därav kanske jobbiga känningar för Ludde.
Det här blev verkligen ett skriva av sig inlägg. Känns bara så himla nödvändigt och skönt ibland. Och bara få skriva och skriva och skriva och precis om vad jag vill och hur jag känner. Det är renande! Den här bloggen fanns ju innan diabetesen kom in i våra liv och den handlar ju därför inte bara om den. Det är skönt att ibland inte alls skriva om den utan bara fokusera på annat vi gör. Det är precis den känslan jag vill förmedla till Ludde. Jag vill inte att han ska växa upp och känna sig sjuk. Att han ska ha respekt för vad sjukdomen innebär och kunna ta hand om sig själv i framtiden ja, men inte på något vis känna sig utanför eller begränsad av den. Jag vill att han ska fortsätta vara samma lille tuffe charmiga krabat som på sitt vis nästan har gjort detta till en fördel för sig själv. Jag tror han älskar uppmärksamheten han får extra pga av detta. Han är stolt över sin speciella dagisväska som personalen köpt och där de förvarar alla diabetesprylar. Och han är verkligen helt fantastisk, han gör detta uthärdligt för oss.
Det var nog det jag hade på mitt lilla hjärta just nu....
Ha det bäst!
lördag 1 oktober 2011
Dags för ett inlägg.....
Det har varit skralt med ord och med inlägg den senaste tiden. Inte för att det gör någonting. Det är ju inte som om hela världen väntar på att jag ska skriva ett ord eller två. Men däremot är det kul att ha något att gå tillbaka till. Ibland är det kul att veta vad man gjorde exakt denna dag för två år sen, typ.
Vet inte vad jag ska börja. Kanske summera veckan. Den har gått i vabbens tecken. Först var Ludde risig från lördag till onsdag. Och precis när jag meddelat både jobb och dagis att vi kommer i morgon (torsdag) så får väl Melle feber. Självklart är det ok, är de sjuka så är de. Men jag kan inte låta bli att känna ett visst mått av rastlöshet. Att vabba är ju inte lika med att vara hemma och ledig. Men sånt är livet och vi har haft det bra. Så klart. Det som är typiskt är att Gustav är inne i en väldigt intensiv period i skolan och har skrivit och pluggat från morgon till kväll. Då är det svårt för honom att ta den sjuka delen hemma. Och med all rätt iofs. Jag är superglad och superstolt för att han har tagit tag i detta pluggliv. Så jag stöttar honom mer än gärna och på alla sätt. Men det är lätt att känna ångest och dåligt samvete för jobbet också. Det är ju trots allt det roligaste jag gjort sedan jag började på Telenor. Och då vill man inget hellre än att vara där och att allt bara ska flyta på. Men har man två småfisar så har man, med tiden kanske det blir färre och färre vabdagar får vi hoppas.....
Veckan som sagt har bara flutit på. Man har ju en viss känsla av att man är bortkopplad från omvärlden när man är hemma, och så ska det nog vara. Fullt fokus på de små, så klart.
Igår kände vi dock att nu är Melle så pass pigg att vi kan ta en sväng hela familjen. Melle på sparkcykel och Ludde i vagn. Nu i efterhand kunde vi dock ha skitit i denna prommis eftersom den inte riktigt fick ett lyckligt slut. Det som hände var att Ludde, på hemvägen, fick för sig att ställa sig upp i vagnen. Och det gick väl bra, en meter eller två. Men när han sen fick för sig att luta sig framåt (väldigt mycket) i vagnen så hände det sig så olyckligt att själva bågen som går rakt över vagnen som skydd släppte och han åkte rakt i gatan med huvudet före. Gjorde en volt och landade på rygg. Hemskt, hemskt och jag trodde jag skulle svimma. Och jag kan väl erkänna att jag inte är det bästa stödet i världen när det händer såna saker. Jag stod bara med händerna framför munnen och tänkte nu bryter han nacken och dör. Heja Linda, och stackars Gustav. Som tur är har jag en man som inte är fullt så handlingsförlamad utan tar upp Luddefisen direkt och börjar prata med honom. Och trots giganstisk bula och skrapsår i hela ansiktet så får vi ändå en hint om hur läget är. Mellan gråtattackerna så svararar han på Gustavs frågor och är helt med hela tiden. Tack gode gud för det. Det var ingen rolig kväll igår. Hade så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte hann fånga honom i tid. Usch och fy!
I morse vaknade dock Ludde med skrapsår i pannan men utan bula och med väldigt gott humör. Vilken lycka!! Därför har vi idag kunnat åka på marknad (med träff med både mormor och morfar och moster med familj) och en snabbsväng på Skördefesten (första gången för mig) och eftermiddagsmys på altanen med morfar och mormor. Efter incidenten igår så fick vi även göra ett snabbkik igår på blocket efter ny vagn. I Lindsdal hittade vi en som vi provkört i både Mönsterås och på Öland. Funkade hur bra som helst!
Trippen hem från Öland idag kunde dock slutat i skyhöga blodsockervärden. Om det inte vore för Melle, vår hjälte. När vi packat in vagn och annat när vi skulle åka från skördefesten så hade Gustav lagt ryggsäcken som vi har Luddes diabetetesprylar i i baksätet. Lättåtkomliga för Ludde alltså. När vi kört en bit ropade Melle helt förskräckt, "Ludde äter socker". Och mycket riktigt, i baksätet sitter Luddefisen och har fått tag på ryggsäcken, öppnat ytterfacket med dragkedja, tagit fram druvsockret och dessutom fått i sig en god rackare. Kunde ha blivit många fler om inte Melle uppmärksammat detta. Imponerande, med tanke på att han vet att Ludde ibland faktiskt behöver socker och ibland absolut inte. Bästa Mellegull!! Han är vår klippa och vår hjälte!
Nu ska jag mysa med min man i soffan.
(pssst, måste bara berätta något annat stort, jag har slagit Gustav i Wordfeud får första gången, tjohoooo)
Trevlig lördagkväll!!!!
Vet inte vad jag ska börja. Kanske summera veckan. Den har gått i vabbens tecken. Först var Ludde risig från lördag till onsdag. Och precis när jag meddelat både jobb och dagis att vi kommer i morgon (torsdag) så får väl Melle feber. Självklart är det ok, är de sjuka så är de. Men jag kan inte låta bli att känna ett visst mått av rastlöshet. Att vabba är ju inte lika med att vara hemma och ledig. Men sånt är livet och vi har haft det bra. Så klart. Det som är typiskt är att Gustav är inne i en väldigt intensiv period i skolan och har skrivit och pluggat från morgon till kväll. Då är det svårt för honom att ta den sjuka delen hemma. Och med all rätt iofs. Jag är superglad och superstolt för att han har tagit tag i detta pluggliv. Så jag stöttar honom mer än gärna och på alla sätt. Men det är lätt att känna ångest och dåligt samvete för jobbet också. Det är ju trots allt det roligaste jag gjort sedan jag började på Telenor. Och då vill man inget hellre än att vara där och att allt bara ska flyta på. Men har man två småfisar så har man, med tiden kanske det blir färre och färre vabdagar får vi hoppas.....
Veckan som sagt har bara flutit på. Man har ju en viss känsla av att man är bortkopplad från omvärlden när man är hemma, och så ska det nog vara. Fullt fokus på de små, så klart.
Igår kände vi dock att nu är Melle så pass pigg att vi kan ta en sväng hela familjen. Melle på sparkcykel och Ludde i vagn. Nu i efterhand kunde vi dock ha skitit i denna prommis eftersom den inte riktigt fick ett lyckligt slut. Det som hände var att Ludde, på hemvägen, fick för sig att ställa sig upp i vagnen. Och det gick väl bra, en meter eller två. Men när han sen fick för sig att luta sig framåt (väldigt mycket) i vagnen så hände det sig så olyckligt att själva bågen som går rakt över vagnen som skydd släppte och han åkte rakt i gatan med huvudet före. Gjorde en volt och landade på rygg. Hemskt, hemskt och jag trodde jag skulle svimma. Och jag kan väl erkänna att jag inte är det bästa stödet i världen när det händer såna saker. Jag stod bara med händerna framför munnen och tänkte nu bryter han nacken och dör. Heja Linda, och stackars Gustav. Som tur är har jag en man som inte är fullt så handlingsförlamad utan tar upp Luddefisen direkt och börjar prata med honom. Och trots giganstisk bula och skrapsår i hela ansiktet så får vi ändå en hint om hur läget är. Mellan gråtattackerna så svararar han på Gustavs frågor och är helt med hela tiden. Tack gode gud för det. Det var ingen rolig kväll igår. Hade så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte hann fånga honom i tid. Usch och fy!
I morse vaknade dock Ludde med skrapsår i pannan men utan bula och med väldigt gott humör. Vilken lycka!! Därför har vi idag kunnat åka på marknad (med träff med både mormor och morfar och moster med familj) och en snabbsväng på Skördefesten (första gången för mig) och eftermiddagsmys på altanen med morfar och mormor. Efter incidenten igår så fick vi även göra ett snabbkik igår på blocket efter ny vagn. I Lindsdal hittade vi en som vi provkört i både Mönsterås och på Öland. Funkade hur bra som helst!
Trippen hem från Öland idag kunde dock slutat i skyhöga blodsockervärden. Om det inte vore för Melle, vår hjälte. När vi packat in vagn och annat när vi skulle åka från skördefesten så hade Gustav lagt ryggsäcken som vi har Luddes diabetetesprylar i i baksätet. Lättåtkomliga för Ludde alltså. När vi kört en bit ropade Melle helt förskräckt, "Ludde äter socker". Och mycket riktigt, i baksätet sitter Luddefisen och har fått tag på ryggsäcken, öppnat ytterfacket med dragkedja, tagit fram druvsockret och dessutom fått i sig en god rackare. Kunde ha blivit många fler om inte Melle uppmärksammat detta. Imponerande, med tanke på att han vet att Ludde ibland faktiskt behöver socker och ibland absolut inte. Bästa Mellegull!! Han är vår klippa och vår hjälte!
Nu ska jag mysa med min man i soffan.
(pssst, måste bara berätta något annat stort, jag har slagit Gustav i Wordfeud får första gången, tjohoooo)
Trevlig lördagkväll!!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
