Utmattad del två

Eftersom datorn stått orörd sen jag skrev förra inlägget kunde jag kopiera det och publicera det på nytt. Av någon märklig anledning försvann det igår. Och kommentarerna också :o(. Tack gulligaste Linda och Hanna. Det är så mysigt och roligt att få dem :o)

Jag kanske är inne i en neggoperiod men jag har svårt för att skriva några roliga inlägg just nu. Jag tycker att det bitvis är superjobbigt. Självklart blandat med kalasmysiga stunder, för det är ju inte bara elände hela tiden. Men det är enormt påfrestande att det fortfarande finns lite frågetecken kring Luddes sjukdom/sjukdomar. Att få en diabetesdom i familjen är ju jobbigt i sig. Att man sedan inte alls får kläm på sjukdomen eller hur den uppträder är också svårt. Vi behöver nästan inte ge Ludvig något insulin alls, ändå verkar han få för mycket och blir låg istället.

När diabetes upptäcks och en behandling sätts in kan den egna produktionen av insulin plötsligt sättas igång igen och man kommer in i något som brukar kallas smekmånad. Så det är kring detta våra funderingar går. Antingen är det i precis detta läge Ludde är i. Nämligen att hans bukspottkörtel inte ens hann bli "dålig". Och nu med lite hjälp så har den börjat funka igen. Men tyvärr är detta bara en period, till slut slutar den fungera helt och hållet. Den här fasen kan pågå i några veckor eller tom kanske ett halvår.

Eller så beror de höga blodsockervärdena på hans infektion. Och då vet vi inte vad som händer. Nu står det visserligen i hans journal att han har nydebuterad diabetes så det är nog självklart så och det är vi givetvis är inställda på. Samtidigt erkänner läkaren att visst finns det frågetecken och de har aldrig upplevt tidigare att en patient befinner sig på sjukhus samtidigt som denne får diagnosen diabetes. Det som är det luriga med smekmånaden är att när den väl i så fall tar slut kommer det bli en ny omställning. För då vi blir ensamma ansvariga för att allt ska funka i Luddes lilla kropp. Nu verkar ju hans kropp ta hand om en hel del själv.

En annan sak de funderar över är varför Luddes feber inte ger med sig. Vi är ju hemma på permis över helgen och doktorn tyckte det inte var någon fara för att vi åkte hem. Men vi har fortfarande inga svar på varför den bara fortsätter och varför han är sjuk. Det vi kan tänka bort i alla fall är hans lunga. Vi var på röntgen idag och hans lunga såg mycket bättre ut.

Vi har nog inte så mycket energi kvar, till någonting. Idag kom vi till sjukhuset kl 8. Vi skulle träffa Henrik runt nio och innan dess skulle fler prover tas. Vi trodde därför att besöket skulle vara över ganska snabbt. Så blev det inte. Efter en snabbvisit på röntgen satt vi i vårt rum och väntade hela dagen på att få svar på alla prover. Påfrestande eftersom oron över vilka svar man ska få tillsammans med en sjuk och gnällig liten fis gjorde det hela lite jobbigt. Som tur var skulle ju mamma och pappa komma hit idag. De hämtade Melle på dagis sedan fixade de sandlåda vid växthuset. De hade kommit hit redan kl 9  i morse och hade gjort så fint i trädgården tills vi kom hem. Tack snälla!!!!

Svaret vi fick på röntgen var alltså bra. Plåtarna såg bra ut så febern kan inte bero på lunginflammationen. Skönt så klart men jobbigt att inte veta vad det är. Vi ska tillbaka på måndag och då får vi förhoppningsvis veta lite fler provsvar. Och det här med diabetesen, det kanske alltid blir så här. Alla kanske upplever exakt samma sak. Vi lär väl märka så småningom hur läget är.

Vi har i alla fall kläm på hur man kollar blodsocker, hur man ger insulin via pumpen, sätter nålen som går till pumpen, hyfsad koll på att räkna kolhydrater gentemot insulin och lite koll på vad som är bra att äta tillsammans med olika rätter. Så vi får väl bara vara förberedda när sjukdomen slår till med full kraft.

Som alltid när jag skriver såna här inlägg som bara handlar om sjukdom och annat elände förstår man att det kanske inte är så väldigt upplyftande att läsa. Men man behöver ju inte det om man inte vill. Det är i alla fall väldigt skönt att skriva om det och efteråt känns det ofta lite bättre. Sen är det en jättetröst att veta att det finns många som läser som verkligen bryr sig om oss. Och då känns det inte längre lika ensamt....

Resten av familjen sover och det är nog dags för mig också. Tog precis blodsocker på lillplutten och det var alldeles bra :o)

Hej hej!!!!