Utmattad, inlägget som spårlöst försvann....

Igår mitt på dagen fick vi äntligen vår permis. Innan vi åkte tog de nya prover på Luddan, i näsan och svalget som de skulle göra odling på. Anledningen till det är att febern har kommit tillbaka. Sänkan hade dock inte stigit särskilt mycket så doktor Henrik tyckte inte det var någon fara för hemgång.

Vi började med ett stopp på Maxi eftersom det i stort sett är tomt här hemma. Gustav släppte sedan av Ludde och mig och åkte och hämtade Melle. Han blev glatt överraskad över att vi var hemma och småfisarna kramade om varandra hårt och länge. Det var rörande att se.

Hela dagen igår gick jättebra. Vi myste, gjorde lite omplanteringar i växthuset och grillade. Natten gick också bra men det blev inte mycket sömn. Luddes blodsocker ska kollas två gånger per natt och dessutom var han gnällig av febern. I morse blev det däremot lite jobbigare. Vi skulle upp hyfsat tidigt eftersom vi skulle träffa Henrik och dietisten. Jag hade glömt ställa klockan så det var nära att hela familjen försov sig.

Idag har varit en jobbig dag. Jag är verkligen överlycklig för att vara hemma samtidigt tycker jag det är skitjobbigt . Jag är så totalt utmattad inombords, all trötthet man känt under lång tid kommer nu. Samtidigt som det är så mycket som ska fixas att det inte riktigt går att vara trött. Idag har jag pratat med rektorn och bestämt möte med dagis för att vi ska planera för hur Ludde ska få det bra där. Det var ett jättebra samtal och jag blev positivt överraskad. Jag har pratat med Länsförsäkringar. Även det ett jättebra samtal.

Man vill så gärna göra allt perfekt nu och att allt ska flyta på som det gör i teorin. Men det är ju inte alltid så. Man råder ju inte över alla situationer när man har en fyraåring och en på snart två. Det är lätt att stressa upp sig och känna sig "dålig" när det inte blir som man tänkt eller planerat. I alla fall gör jag det. Detta pratade vi med dietisten om idag. Hon var supergullig och sa att allt går att rätta till. Det är inte hela världen om tex Ludde inte vill äta, det är bara att testa om igen lite senare. Och vill han bara ha en macka och ingen mat så ge honom det då. Det är jobbigt att hamna där, att känna sig knäckt på något vis i alltihop. När allt egentligen gått så himla bra. Om jag får säga det själv så har vi varit fantastiskt duktiga. Jag trodde aldrig vi skulle fixa detta så bra på kort tid. Och jag visste ju iofs att det på ett sätt skulle bli jobbigt att komma hem.

I morgon är det fredag. Då kommer mamma och pappa hit, väldigt mysigt :o)