Fredagsmys på rum 15

Det är märkligt vad man kan vänja sig vid saker på väldigt kort tid. Det börjar redan kännas som en vana att kolla Luddes blodocker så fort han ska äta. Och än så länge tycker jag vi har haft bra kläm på att räkna ut hur mycket insulin han behöver. Och att ge själva insulinet är heller inga konstigheter. Nu känner jag bara att jag vill suga åt mig så mycket info det bara går så länge vi är här och verkligen utnyttja tiden. Vi kommer ju att ha kontakt med sjukhuset sen också men man kanske inte ringer dem varje sekund. Här är man omgiven av kunnig och bra personal och det är bara att trycka på en knapp så kommer de till undsättning.

I morgon kommer han att få en insulinpump. Ser ut som en liten mobiltelefon eller nåt som han ska ha kopplad till en nål som man ska sätta i hans lilla skinka. Det låter orimligt att mr klåfingrobus ska ha en liten apparat kopplad till sig som dessutom ska få vara där ifred. Men dom som kan detta säger att det brukar funka jättebra på små barn så vi får väl tro på det. Men så har dom ju iofs inte träffat Ludde tidigare, haha....

Mellefisen har myspys i Källa med farmor och farfar. Känns bra att han får åka och ha lite roligt. Gustav sa att härom kvällen hade han funderingar kring döden. Om myror man råkar trampa på och flugor man slår med flugsmällaren. Det var något jag tänkte på igår när jag var så ledsen. Och då blev jag ännu mer ledsen. Han ligger hemma och har såna funderingar och så kan man inte vara där och krama honom. Min älskade lilla gullunge.

Nähe, nu har jag nog myst färdigt här i soffan. Dags att krypa ner. Ludde har fått fredagslakan med Tarzanmotiv. Det är så man piggar upp tillvaron här på sjukhuset, haha... Nu kommer jag nog sova extra gott.

Godnatt....