Livet svänger

Igår fick vi ett chockartat besked. Chock över beskedet i sig och chock för att jag i tanken redan hade lämnat sjukhuset. Nu med facit i hand är jag tacksam för den extra natten vi fick stanna. Pga av det togs extra prover. Bl.a. urinprov igen som den här gången visade socker i urinen. De kollade även blodsockret som visade sig var jättehögt. Dessa prover plus fler de tagit därefter tyder på att Ludde troligtsvis fått diabetes.

Min första reaktion på detta var chock. Mina första tankar var i kaos. En känsla av overklighet, en klump i magen och gråten i halsen. Hela tiden. De kunde inte med 100 procents säkerhet säga att det var så men allt tydde på det. Efter ett antal prover senare kom en sköterska och läkaren in mitt i natten för att prata. Kändes allvarligt och tungt.

Vi pratade. Sen grät jag. Sen pratade vi lite till. Och sen grät jag lite till. Till slut dunkade hela huvudet och mina ögon var helt igensvullna. Jag sov inte så mycket sen. Allt bara snurrade. Det som kändes allra jobbigast var oron över Ludde och det enorma ansvaret och allvaret i det hela. Jag menar, vi har svårt att få ihop livet ibland som det är. Med dagis, jobb och den eviga matfrågan. Och klämma in lite diabetes i detta också. Kändes helt omöjligt.

Och det känns fortfarande lika omöjligt och det är fortfarande lika hemskt. Men den akuta gråten som jag har haft en sekund borta fram tills nu har lagt sig en smula. Nu är det mest en massa frågetecken som far omkring och en önskan att göra detta så bra det går.

Gustav har hittills tagit detta "bättre" än jag. Han har varit lugn och hela tiden sagt att vi fixar detta och det här kommer att bli bra. Och det är väl fantastiskt skönt när det kan vara så. När jag känner mig liten är han stor och tvärtom. Och när båda är mini så får vi gråta ihop. Jag vet att vi kommer att fixa detta. Det handlar bara om att ställa in sig på detta och lära sig allt man kan.

Det som känns så konstigt mitt i allt detta var att vi var på väg hem. Ludde var mycket piggare och allt hade verkligen vänt. Och chocken hade väl inte blivit lika stor om detta hade varit något vi misstänkt. Men så är det ju inte. Det kändes som de ställde en sjuk diagnos på en nästan frisk unge. Jag fick inte ihop det.

Den ene doktorn vi pratade med (han som tyckte vi skulle stanna en natt till, tack gode gud för det) sa att han med 90 procents säkerhet hade detta. Men det känns inte som om vi kan hoppas på de där andra 10 procenten. Allt tyder på att han har fått diabetes. Det som troligen utlöst sjukdomen är infektionen han har haft nu. Kroppen kan tydligen reagera så på infektioner och hög stress. Så det som i alla fall är positivt är att han inte gått med detta länge. Känns som om de upptäckte sjukdomen samtidigt som han fick den. Mycket konstigt.

Den närmsta tiden kommer vi att vara kvar på sjukhuset. Dels för att Ludde ska få rätt insulindoser och dels för att Gustav och jag måste lära oss allt om denna sjukdom och hur vi hanterar situationer och lever med den. Jag kommer att vara hemma minst en månad. Vi har träffat en diabetessköterska och en dietist. Båda ingav hopp och en känsla av att det ordnar sig. Vi kommer även få utbildning i hur man gör med sprutorna och hur man räknar kolhydrater för att kunna ge rätt insulinnivå. Det kommer bli intensivt och mycket nytt.

Vill bara skicka ett tack till Hanna, resten av gruppen och till Patrik som fick mig att må lite bättre mitt i eländet. Som verkligen försäkrade mig om att jobbet löser sig och att jag inte behövde oroa mig för det. Det värmde och det hjälpte. Självklart är inte jobbet viktigt på det sättet när det är Luddes hälsa som står på spel. Men det är inte lätt att koppla bort det heller när man är mitt inne i en upplärningsperiod och sommaren närmar sig med stormsteg. Men som sagt både Hanna och Patrik fick mig att må mycket bättre på det sättet och det är jag jättetacksam för :-).

Jag hade bara tänkt skriva några rader men det blev en roman.

Gustav, finns ingen som du. Vi fixar detta. Jag älskar dig så. Krama Mellan så kryper jag ner till Luddan. Puss och kram.


God natt...