Linda ville att jag skulle skriva några rader så hon hade något att läsa.. Snäll som jag är går jag henne till mötes.
Det här med att vår jul skulle bli fri från sjukdomar kom på skam. Linda och Ludde tillbringar återigen lite tid på avdelning 34 på Kalmar länssjukhus.
Vi firade som brukligt är jul med den Johanssonska delen av släkten i går den 23/12. Som vanligt en eftermiddag full med fantastisk mat, god dricka, lyckliga och förväntansfull kids (även om Emelie snart får ses som en blandning mellan barn och vuxen, ungdom kallas det visst) och massor med mys. Ludde den lilla terroristen har ju varit krasslig och rätt kass i magen eller kassa och kass mer bedrövlig faktiskt. När det i torsdags dessutom var blod i hans blöja efter att han släppt ifrån sig ett lass blev både Linda och jag lite oroliga. Linda ringde sjukan och de ville att vi skulle komma så det fick glo på Luddan. Detta besök slutade i lite antibiotika för luftvägsinflammation. Verken Linda eller jag fattade riktigt varför och diskuterade detta ganska flitigt med varandra. Men om nu läkaren säger att detta hjälper så gör det väl det, eller? Det gjorde det alltså inte. Ludde fortsatte sin hungerstrejk som gjort vilken nordirländare som helst svartsjuk. Vad den ungen inte verkade tänka på var att det är ganska dåligt att inte äta när man har diabetes. Hans blodsocker har svängt som Reinfeldt i frågan om hur många jobb fas 3 skapat. Alltså det har varit ganska tungt. Kulmen nåddes i natt när Ludde vaknade med 1,9 i bls och vägrad ta socker eller något annat. Tillslut fick jag tvinga i honom flytande glukos och efter en timmes kamp och tester med allt som går att äta behagade han äta en halv chokladbit. Detta räckte för att hans kulle kunna somna om. Linda och jag fick kolla hans bls varje timme hela natten och bestämde på morgonen att ringa sjukan. Det ville att vi skulle komma in med barnet.
Vi hastade i oss en fika hos gammelmormor, åkte hem och fixade till oss och lämnade sedan Melle hos farmor och farfar. På sjukhuset kom domen ganska tydligt, läkaren sa direkt efter att proverna tagits att vi skulle bli kvar där. Kul jul liksom, inte ett värdelöst jävla besked om jag får vara lite dramatisk. Linda och jag blev ganska ledsna båda två men det måste ju gå. Det finns ju inget annat. Linda fick tillbringa resten av julafton på ett isoleringsrum på sjukan. Visst det kunde varit värre jag vet det svälter människor på afrikans horn, folk förtrycks för att de skiljer sig från normen och det finns massor med sjukdomar som är värre än diabetes, men just då var detta det suraste som kunde hända. Jag och melle firade jul med mamma, pappa, David, Linda Anders, eddan och Viola. Det funkade det var trevligt, maten var god, melle hade jättekul, julklapparna uppskattades MEN min fru var inte där och mitt andra barn var inte heller där så hur mysigt det än var fattades något. Linda jag älskar dig.
Jag är så trött på att allt skiter sig hela tiden att vi inte bara kan få lite lugn och ro. Ja jag låter bitter och jag är bitter just nu (inte så ofta annars) men jag vill bara få känna att saker flyter på.
Nu orkar jag inte skriva mer jag fattar varför inte jag bloggar detta blev osammanhängande och en massa särskrivningar och en massa meningsbyggnadsfel men det skiter jag i. Nu ska jag ta en öl och leka med playmobil.
Och visst ja Ludvig har ätit och mår bättre nu jag håller tummarna för att de kommer hem i morgon.
Sov gott
