Vi har fixat två dagar av denna vecka. Tre dagar kvar. Jag vet darling att jag nog låter lite negativ och det kanske jag är lite just nu. Jag brukar kunna uppskatta varje dag och varje liten minut när man påminner sig själv om man man faktiskt ska göra det. Uppskatta det man har och sitt liv. Sorgligt vore det annars.
Men den här veckan började lite väl tungt så därför har jag sett dagarna som är kvar som en transportsträcka till helgen. Igår började den dåliga känslan redan på morgonen. Vet inte hur många gånger Melle sa att han inte ville till dagis. Han känner väl säkert "dagisångest" efter en ledighet precis som man kan känna för att gå till jobbet efter semestern. Inget konstigt!
Men när vi väl skulle åka till dagis hade han faktiskt gaskat upp sig lite och det verkade som om han såg fram emot att vi skulle åka. Han har ju trots att längtat efter att få börja på denna avdelning där alla hans 07 kompisar kommer vara samlade, älskade storNoah, Alfred, Zigge, Alis, lillNoah mfl.... Plus alla gulliga fröknar som jobbar på den avdelningen. Så det var nog den bilden han hade framför sig. Redan där fick jag lite ont i hjärtat. Hans nya avdelning är även avdelningen där de har sammanslagning den här sommaren. Så jag visste ju att det skulle vara alla möjliga barn där, stora som små. Även fröknar från olika avdelningar men tyvärr ingen av dem som han kommer att ha i höst.
Därför blev lämningen total katastrof. Han var otröstlig. Jag hade dock förberett mig lite på detta. Tidigare på morgonen ringde jag för att prata om förändringarna i Luddes diabetes för att slippa stå och prata för länge om det på dagis. Av erfarenhet vet jag att det bara blir sämre om jag inte snabbt kramas, pussas och säger hejdå. Står jag kvar kommer Melle på att han inte alls vill vara där.
Det blev ändå tufft. Inte för Ludde, för han sprang gladeligen in och började leka på en gång. Men Melle klamrade sig fast vid mig och vägrade släppa. Sa bara om och om igen, jag vill inte mamma. Som tur var fanns en av hans gamla Myranfröknar där som en annan fröken fick gå och hämta. Under gråt och skrik sa jag hejdå och gick. Gråtandes även jag. Inte så smart men det gick inte att hjälpa. Blä!
Det som känns skönt är att man vet att det ändå kommer bli bättre. Melle gillar ju verkligen dagis så jag tror att hösten kommer att bli kanonkul för honom. Det lever jag på nu. Då kommer det bli värre med den lille skiten som stormtrivs på denna nya fantastiska avdelning där det finns så mycket rum, leksaker, olika barn, gungor, sandlådor och allt möjligt. Gulliga Igelkotten i all ära men det finns ju inte lika mycket att göra där som där han är nu. Men det problemet tar vi då, haha...
Och jobbet då? Ja det kommer också bli kalasbra. Även om jag hade ett enormt ihopbryt igår då allt kändes omöjligt, hemskt och jobbigt. Eller vad säger du Hanna (B);o) Har fortfarande en känsla av att det är lite tungt men det är miltals ifrån hur jag kände igår. Tack gode gud för det. Att jag tycker det känns tungt har inget med själva jobbet i sig att göra, det är fortfarande jättekul. Känslan beror nog mer på att det har varit jäkligt mycket sista tiden. Och en motgång kan göra att man bara rasar ihop.
Men som sagt, jag har lite nedräkning. På fredag ska jag vara stolt över mig själv för att jag fixat första veckan. Och nästa vecka kan ju bara bli bättre, och nästa lite bättre igen.
Och hur har dagis fixat dessa två dagar med diabetesen? Jo alldeles utmärkt! Väldigt skönt. Och en annan sak som varit väldigt skön dessa två dagar är att Melle och Ludde blivit hämtade tidigare av farmor och farfar. Lyxigt och en perfekt början på veckan! Tack snälla ni!
I morgon börjar jag tidigt och slutar därför också tidigt. Så i morgon kommer de hem i hyfsad tid också. Gutt gutt!
Detta blev långt. Men det är skönt att skriva ibland...
Och nu mår jag faktiskt ganska bra måste jag säga..... Ha det gott!! Hej hej.....
