måndag 27 februari 2012

Vad ska man säga?

Kanske precis så som du skrev Helene, det finns familjen Annorlunda och så finns det familjen Otur. Vi tillhör den senare kategorin. Men som jag skrev i smset tillbaka, det känns som om vi både är annorlunda och har otur.

Jag har tänkt så länge nu att jag ska skriva ett inlägg på bloggen. Men dagarna bara går. Antingen har vi fullt upp med diabetesen som varit extra krånglig nu en tid. Eller så är det något annat som strular eller går sönder. Eller så har vi bara helt mysiga fantastiska dagar, som i helgen, och då har vi fullt upp med dem.

Jag ska börja med att skriva varför vi just nu skulle kunna kallas familjen Otur. Igår när vi var hemma hos mamma och pappa för att lämna tillbaka ett släp så höll pappa på med ved. En del av den veden skulle vi klyva. Så när vi fikat klart gick pappa och Gustav ut för att kolla var den var och var klyven fanns. Gustav tänkte att jag kan ju börja lite redan nu. Så medan kidsen, mamma och jag tog på oss kläder för att också gå ut så stod han inne i en loge och klöv ved. Precis när Ludde och jag kommit ut och var på väg för att möta honom kom han utgåendes och ropade med lugn röst "jag har gjort mig illa". Behöver du ett plåster ropade jag. "hm, nej jag tror vi måste åka in till sjukhuset". Då så jag att det rann blod längs med hela handen. Jag blev ganska hispig och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Man hinner ju tänka en hel del på ingen tid alls. Istället för att hela familjen skulle dra till sjukhuset så körde pappa in honom. Mamma tänkte först hänga med oss hem som stöd men sedan bestämde vi att jag skulle lämna barnen hos farmor och farfar och åka in till sjukhuset.

Det blev en hastig avlämning där med snabba instruktioner om blodsockervärden, mat och insulin. Vilket de fixade galant, som vanligt!! Väl inne på sjukhuset avlöste jag pappa och satte mig hos en blek Gustav som redan var inlindad och fått medicin. Det var ingen lång väntan där minsann vilket betyder att skadan var allvarlig. Det blev stelkrampsspruta, röntgen och medicin intravenöst.

Sedan kom doktorn tillbaka för att bedömma hur de skulle gå tillväga. En mycket mycket märklig och obehaglig upplevelse. När han lindande av lindan och skulle titta på fingret var min enda tanke, för Gustavs skull hoppas jag inte svimmar eller kräks. Men det gick bra. Trots att det var det värsta jag har sett. Fingret var av under nageln. Borta liksom. Aj aj aj aj. Gustav var hur lugn som helst, om något blek. När doktorn sedan bad om en tång för att han var tvungen att bända och knäppa bort ben ner till mjukdelarna som han sa tänkte jag att det är inte sant. Händer detta nu? Anledningen till detta var att fingret skulle kunna läka utan ben i vägen.

Efter tre timmar på akuten fick min stympade man och jag åka hem. Vi hämtade upp en stressad Melle och Ludde i Lindsdal och åkte hem och tänkte varför händer allt oss? Varför kan vi inte få ha det lugnt mer än två dagar i rad?

Grejen är att om inte detta hade hänt hade det varit en av de bästa helger på länge. En väldigt mysig fredag med bio med bästa Björn och Therese. Så lyxigt och kul. Och till på köpet en rolig film (En gång i Phuket). Mamma och pappa var hemma hos oss och barnvaktade. Det gick jättebra. Med sig hade de en kärra med ved.

Den plockades av och in på lördagen. Och eftersom vi hade släpet hemma passade vi på att fylla det med skräp och åkte till tippen. Till Luddes lycka. Det finns Lattjolandet och så finns det soptippen. Och det verkar vara lika roligt på båda ställena. Tänk va!

När vi slängt skräp åkte vi och handlade sedan hämtade vi upp Melle som var hos farmor och farfar. Där bjöds det på mumsiga våfflor.

På kvällen åt vi kina. Och när Ludde somnat var det dags för melodifestival. Melle var så nervös och spänd när han satt och hejade på Danny. Han fick ringa och rösta och var väldigt impad av att det var Danny som svarade och tackade för rösten. Och tänk lyckan när han sedan gick vidare. Allt pga av Melles röster ;o)

Söndagen började också härligt. Vi gick ut hela familjen och lastade ris som Gustav klippt ner på kärran.. Vi ska förberada en plats där vi kan ha pallkragar att odla i. När kärran var full med ris åkte vi till Sandbesi. Sen gick det alltså som det gick....... Stackars stackars Gustavgull. Men det kommer bli bra. Det vet jag.

Läget med Ludde då? Jo det har varit upp och ner kan man säga. Idag vaknade han tex med feber, igen, och hade över 20 i bls. Suck. Och förra fredagen fick Gustav åka och hämta honom på dagis för då hade han 1.0 i bls. Suck. Det har svängt upp och ner och vi har inte förstått varför. En anledning till att han förra veckan bara var låg kan vara som Gustav sa att han länge haft en infektion i kroppen som krävt mycket insulin och som sedan försvunnit. På bara några dagar gick han från att få 16 enheter/dygn till 9. Det är inte lätt att hänga med i svängarna då. Och sedan är frågan varför denna feber dyker upp hela tiden. Det är ett orosmoln som gnager. Men vi ska ju snart in med honom till doktor Pernilla så då får vi göra en utredning.

Ibland tycker jag synd om oss. Jag tycker vi är värda lite flyt snart. Jag älskar er bästa familjen!! Puss och kram.

Nu ska jag väcka Luddefis.

Hej....
Gustav-med-alla-fingrar-i-behåll och Melle väntar på melodifestivalen

2 kommentarer:

Gustav sa...

Det bästa är trots allt att vi kan skratta ihop åt eländet och att vi kan se fram emot roliga saker mitt i denna missär. Kram hjärtat.

Maria sa...

Men FY, det lät ju inte alls roligt det där! :-O Hoppas att det läker fort! Tur att resten av helgen blev fin i alla fall. Kram på er!