Idag ringde Annicka från Luddes dagis och sa at nålen hade lossnat och att Ludde var jätteledsen. Det var bara att sätta sig i bilen och åka från jobbet och hämta honom. Dagen till ära så hade maten tydligen fallit Ludde i smaken för han hade ätit som bara den.Vilket innebär att det blir ännu viktigare att han får sitt insulin.
Det kändes lurigt att han skulle stanna kvar då jag inte visste hur han skulle reagera på insulinet han fick eftersom det hann gå en stund efter maten. Och det var nog tur det, humöret har svängt som attan och efter middagen fortsatte han att sjunka trots att han åt på ganska bra.
Det slutade med att han grät sig till bullar.
Ludde älskar bullar.
Och eftersom jag tycker att han kämpar på så jäkla bra jämt så smälte jag och bullbak fick det bli.
En var.
Efter kvällsmaten.
Sedan grät Ludde lika mycket igen för han ville ha en till.
Aldrig är det liksom rikigt bra.
Det är nästan skönt att det strular var och varannan dag, vi har ju alltid saker att tänka på och oroa oss för.
Tänk om det skulle gå en hel vecka i streck med bara flyt.
Vi skulle inte fatta någonting.
Nu ska jag gå ut och gå och ringa mamma.
Hej!
 |
Bullar gjorda på fullkornsmjöl och sötningsmedel.
Ganska goda! |
