Tänk...

... vad en helt vanlig dag kan kännas fantastisk. Jag åker till jobbet, Gustav åker till skolan och Melle och Ludde busar och har skoj på dagis. Kan ju låta som en riktigt tråkig vardagsdag, tisdag dessutom (hur kul är tisdagar liksom?) Men har man haft det riktigt skruttigt ett tag med vattkoppor, penicillin och svängande diabetes så kan en helt vanlig tråkig tisdag inte bli annat än fantastisk.

Jag trodde att gårdagen skulle bli den dagen. Men där fick man tji!. En kvart hann jag vara på jobbet innan de ringde och sa att Ludde hade kräkts. Tjohoo!! Då tar vi lite maginfluensa på det också. Vi känner att vi både mentalt och fysiskt är riktigt redo för det, not! Men, nu var det ju inte riktigt så illa i alla fall utan troligen är det pencillinet som ställer till det när han får det tidigt på morgonen och tillsammans med frukost. Skönt! Lugnt för den här gången alltså.

Det innebar att vi kunde ha kvar Luddes tid som vi hade kl ett igår på sjukhuset där vi skulle träffa doktor Göran och syster Eva. Och det var med en liten bävan vi satt och väntade på att Hba1c värdet skulle bli färdigt. Luddes värden har ju inte varit exemplariska, i alla fall inte om man jämför med förra gången han tog det. Men till vår enorma förvåning så låg det tom bättre än förra gången, 38 mmol/mol som är 4,7 i snitt. Känns helt fantastiskt och samtidigt väldigt märkligt. Men det är ju bara att vara glad för det. Kändes som om vi kunde andas ut lite och faktiskt lite belöning efter dessa veckor med oroligheter, konstant kalkylerande och laborerande med insulinet och stort minus på sömn.

Efter besöket åkte vi hem med killarna och morfar som väntade på oss här hemma. Han och mamma skulle barnvakta medans vi återigen åkte till sjukhuset för att där vara med på ett brukarråd vi blivit inbjudna till. Förutom Gustav och jag var där en annan pappa som hade en 11årig kille med diabetes samt två tonåringar som själva haft diabetes ett antal år. Ett mycket givande möte för alla tror jag. Framför allt var det väldigt intressant att få höra hur man som diabetiker upplever saker och ting. Gustav och jag kan bara i teorin och till viss del rent känslomässigt förstå hur det känns men vi kommer ju aldrig att helt veta (får man ju hoppas i alla fall) hur det känns när man är hög eller låg. Syftet med mötet var att sjukhuspersonalen ville få in synpunkter och tips på hur de kan göra allt från inläggningstiden vid debuten av diabetesen till alla sjukhusbesök bättre. Första tanken vi hade var att det kan inte bli bättre, de så fantastiska som de är. Men återigen, Gustav och jag har inte diabetes. Vi vet inte hur det är att sitta och vänta på domen (Hba1cvärdet). Maskinen tar 6 minuter på sig att få fram det och Gustav och jag har inte reflekterat över hur ångestladdade de minuterna kan vara. Men det var det första de båda tonåringarna tog upp. Hur jobbigt det kan vara att sitta och vänta och att det under den tiden inte går att prata om något annat. Det var det som gjorde hela mötet så intressant. Alla hade vi ju synpunkter, frågor och tankar fast på olika sätt eftersom vi lever med diabetes på olika sätt. Nyttigt och intressant och väldigt givande. I mars skulle vi träffas igen. Ett klokt initiativ av sjukhuset.

I morgon hoppas vi på en ny frisk dag.

Nu håller jag på att somna så därför säger jag god natt nu....

Hejsvejs...