Hemma igen...

Hemma igen efter ett dygn på sjukhus. Och trots känslan av bedrövelse när doktorn sa att vi var tvungna att stanna så har det faktiskt gått bra. Som sjuksköterskan tröstande sa när jag gick ut och frågade om vi verkligen inte kunde åka hem, vi lyfter ansvaret från er en stund i kampen om att få Ludde att äta. Ni har väl haft det jobbigt ändå. Och det var ju sant, men det kändes lika sorgligt att bli snuvad på julafton.

Som tur är så har ju vi som Gustav skrev Sandbesijul den 23. En invand tradition som vi måste ha börjat med 91-92 nångång. Så för oss är det ju julafton. Och eftersom Ludde trots matvägran och skum mage var ganska pigg så kunde vi ju vara med och fira där. Ludde hann träffa två snälla tomtar och öppna många paket. Natten däremot kunde vi ha klarat oss utan. Jag är lycklig över att vi överlevde och fixade den.

Droppet verkar i alla fall fått igång Ludde och igår em började han så smått vilja äta. Även om det går långsamt så går det framåt. För en stund sedan kollade vi bls och då var han låg igen. Det blev två flytande socker och senare yoggi. Och det var den gamla Ludde som utan bekymmer klunkade i sig sockret och sovandes åt yoggin. Jag kan inte ens beskriva lättnaden man känner. Tänk att man kan bli så glad för lite yoggi.

När vi kom hem i em kom Hasse, Mia och Anders hit. De hade med sig Luddes presenter och så kollade vi på film från julafton. Kul eftersom vi inte var där. Jag fick se Melles lycka över sitt kära Playmobilskepp. Lilleplutt!

Nu ska vi snart sova, och i natt tänker jag sova så skönt, så skönt....

Hej...