När man har ljudrädda barn som vi var farfars tips helt perfekt.

Finfina papperlyktor som vi helt ljudlöst, miljö och prismedvetet skickade upp i himlen.

Jättefina och jättehäftigt.

Den här dagen har känts magisk.

En riktigt härlig familjedag.

Med mys på dagen med handling inför kvällen.

Legobygg, mys framför tven.

"smällarna på slottet"

Kinamat.

Kvällsprommis.

Smurffilm.

Snart toast och väntan på tolvslaget.

Gott nytt år alla!

Happy New Year

Hemma igen...

Hemma igen efter ett dygn på sjukhus. Och trots känslan av bedrövelse när doktorn sa att vi var tvungna att stanna så har det faktiskt gått bra. Som sjuksköterskan tröstande sa när jag gick ut och frågade om vi verkligen inte kunde åka hem, vi lyfter ansvaret från er en stund i kampen om att få Ludde att äta. Ni har väl haft det jobbigt ändå. Och det var ju sant, men det kändes lika sorgligt att bli snuvad på julafton.

Som tur är så har ju vi som Gustav skrev Sandbesijul den 23. En invand tradition som vi måste ha börjat med 91-92 nångång. Så för oss är det ju julafton. Och eftersom Ludde trots matvägran och skum mage var ganska pigg så kunde vi ju vara med och fira där. Ludde hann träffa två snälla tomtar och öppna många paket. Natten däremot kunde vi ha klarat oss utan. Jag är lycklig över att vi överlevde och fixade den.

Droppet verkar i alla fall fått igång Ludde och igår em började han så smått vilja äta. Även om det går långsamt så går det framåt. För en stund sedan kollade vi bls och då var han låg igen. Det blev två flytande socker och senare yoggi. Och det var den gamla Ludde som utan bekymmer klunkade i sig sockret och sovandes åt yoggin. Jag kan inte ens beskriva lättnaden man känner. Tänk att man kan bli så glad för lite yoggi.

När vi kom hem i em kom Hasse, Mia och Anders hit. De hade med sig Luddes presenter och så kollade vi på film från julafton. Kul eftersom vi inte var där. Jag fick se Melles lycka över sitt kära Playmobilskepp. Lilleplutt!

Nu ska vi snart sova, och i natt tänker jag sova så skönt, så skönt....

Hej...

Det här att allting fuckar upp....

Linda ville att jag skulle skriva några rader så hon hade något att läsa.. Snäll som jag är går jag henne till mötes.


Det här med att vår jul skulle bli fri från sjukdomar kom på skam. Linda och Ludde tillbringar återigen lite tid på avdelning 34 på Kalmar länssjukhus.

Vi firade som brukligt är jul med den Johanssonska delen av släkten i går den 23/12. Som vanligt en eftermiddag full med fantastisk mat, god dricka, lyckliga och förväntansfull kids (även om Emelie snart får ses som en blandning mellan barn och vuxen, ungdom kallas det visst) och massor med mys. Ludde den lilla terroristen har ju varit krasslig och rätt kass i magen eller kassa och kass mer bedrövlig faktiskt. När det i torsdags dessutom var blod i hans blöja efter att han släppt ifrån sig ett lass blev både Linda och jag lite oroliga. Linda ringde sjukan och de ville att vi skulle komma så det fick glo på Luddan. Detta besök slutade i lite antibiotika för luftvägsinflammation. Verken Linda eller jag fattade riktigt varför och diskuterade detta ganska flitigt med varandra. Men om nu läkaren säger att detta hjälper så gör det väl det, eller? Det gjorde det alltså inte. Ludde fortsatte sin hungerstrejk som gjort vilken nordirländare som helst svartsjuk. Vad den ungen inte verkade tänka på var att det är ganska dåligt att inte äta när man har diabetes. Hans blodsocker har svängt som Reinfeldt i frågan om hur många jobb fas 3 skapat. Alltså det har varit ganska tungt. Kulmen nåddes i natt när Ludde vaknade med 1,9 i bls och vägrad ta socker eller något annat. Tillslut fick jag tvinga i honom flytande glukos och efter en timmes kamp och tester med allt som går att äta behagade han äta en halv chokladbit. Detta räckte för att hans kulle kunna somna om. Linda och jag fick kolla hans bls varje timme hela natten och bestämde på morgonen att ringa sjukan. Det ville att vi skulle komma in med barnet.

Vi hastade i oss en fika hos gammelmormor, åkte hem och fixade till oss och lämnade sedan Melle hos farmor och farfar. På sjukhuset kom domen ganska tydligt, läkaren sa direkt efter att proverna tagits att vi skulle bli kvar där. Kul jul liksom, inte ett värdelöst jävla besked om jag får vara lite dramatisk. Linda och jag blev ganska ledsna båda två men det måste ju gå. Det finns ju inget annat. Linda fick tillbringa resten av julafton på ett isoleringsrum på sjukan. Visst det kunde varit värre jag vet det svälter människor på afrikans horn, folk förtrycks för att de skiljer sig från normen och det finns massor med sjukdomar som är värre än diabetes, men just då var detta det suraste som kunde hända. Jag och melle firade jul med mamma, pappa, David, Linda Anders, eddan och Viola. Det funkade det var trevligt, maten var god, melle hade jättekul, julklapparna uppskattades MEN min fru var inte där och mitt andra barn var inte heller där så hur mysigt det än var fattades något. Linda jag älskar dig.

Jag är så trött på att allt skiter sig hela tiden att vi inte bara kan få lite lugn och ro. Ja jag låter bitter och jag är bitter just nu (inte så ofta annars) men jag vill bara få känna att saker flyter på.

Nu orkar jag inte skriva mer jag fattar varför inte jag bloggar detta blev osammanhängande och en massa särskrivningar och en massa meningsbyggnadsfel men det skiter jag i. Nu ska jag ta en öl och leka med playmobil.

Och visst ja Ludvig har ätit och mår bättre nu jag håller tummarna för att de kommer hem i morgon.

Sov gott

Lille Luddefisen....

Mycket riktigt, Ludde blev sjuk.

Han är riktigt skruttig, vår lille hjälte. Febern bara stiger. Nu har han 40 grader och ipren och panodil hjälper knappt. Varför kan det inte bara få vara lugnt ett tag nu. Det gör så ont i hjärtat när de små inte mår bra.

Det jag önskar mig mest just nu är en frisk, lugn och härlig jul. Vi behöver det!

Skriver nog en liten rapport i morgon. Håll tummarna för att han mår bättre och är piggare i då.

Hej...

Alla talar om Grace.....

Varje gång jag skriver på den här bloggen handlar den om sjukdomar av olika slag, allt från vår "kära" diabetes till vanliga kräk och feberåkommor. Det är då väldigt märkligt att den har blivit spärrad av mitt jobb då det enligt spärrarna där förekommer pornografiskt innehåll???!! En riktigt stor gåta för mig. Men smaken är ju olika som sagt....

Även detta inlägg kommer delvis handla om lite sjukdom eftersom jag idag är hemma från jobbet med Melle. Han har haft en skrutthelg med feber och hosta. Förhoppningsvis blir det dagis och jobb för honom och mig i morgon. Jag säger förhoppningsvis eftersom när jag för en stund sedan pratade med Luddes dagis sa Annika där att de tyckte Ludde varit lite hängig. De hade kollat febern och då var den 37,5. Behöver ju inte betyda något men med den vanliga turen vi har så kan det betyda vad som helst. Jag håller tummarna för att han är pigg när han vaknar och jag ska hämta honom. Hoppas hoppas!!

Jag har alltid varit glömsk och förvirrad. Jag kommer ihåg när jag såg filmen "Alla talar om Grace". Huvudpersonen, spelad av Julia Roberts, glömmer i den filmen sitt barn lite från och till. Inte i någon hemsk bemärkelse, för det är ju en ganska småtrevlig liten film, utan mer så där som det kan slå en att "attans, nu glömde jag mjölken" när man varit och handlat, eller "å nej, nu glömde jag plånboken" när man kört hemifrån. Hur som helst, när jag såg den filmen vet jag att jag tänkte, precis så kommer jag bli när jag får barn. Jag kommer glömma bort att hämta dem på dagis eller bara glömma bort att jag har barn över huvud taget.

Nu vill jag lugna alla med att så illa har det ju inte blivit. Men denna sida, som många gånger driver min käre Gustav till vansinne, har nu även börjat driva mig till vansinne. Jag glömmer ALLT som jag ska göra. Varenda liten sak jag tänker "det måste jag göra sen" eller " det får jag inte glömma" blir som små stressbollar som studsar runt i mitt huvud. Jag har en fysiskt kalender som jag skriver upp saker i, men tittar jag i den? Nej. Jag har testat att lägga in saker i kalendern i telefonen men det har heller inte funkat så bra. Men nu tror jag att jag har hittat min lösning. Jag har hittat en fantastisk liten söt app, Astrid Uppgifter heter den. Den inte bara poppar upp och påminner om det man ska göra utan den kommer även med gulliga uppmaningar och hejarop. Man vill ju inte annat än att vara Astrid till lags. Så därför (än så länge i alla fall) har jag gjort det jag har tänkt att jag ska göra. Ett tips för andra åderförkalkade människor som jag.

Skickar en lite hälsning till min käre man som sitter och grupparbetar sig. Puss på dig!

Hej hej.....

Tänk...

... vad en helt vanlig dag kan kännas fantastisk. Jag åker till jobbet, Gustav åker till skolan och Melle och Ludde busar och har skoj på dagis. Kan ju låta som en riktigt tråkig vardagsdag, tisdag dessutom (hur kul är tisdagar liksom?) Men har man haft det riktigt skruttigt ett tag med vattkoppor, penicillin och svängande diabetes så kan en helt vanlig tråkig tisdag inte bli annat än fantastisk.

Jag trodde att gårdagen skulle bli den dagen. Men där fick man tji!. En kvart hann jag vara på jobbet innan de ringde och sa att Ludde hade kräkts. Tjohoo!! Då tar vi lite maginfluensa på det också. Vi känner att vi både mentalt och fysiskt är riktigt redo för det, not! Men, nu var det ju inte riktigt så illa i alla fall utan troligen är det pencillinet som ställer till det när han får det tidigt på morgonen och tillsammans med frukost. Skönt! Lugnt för den här gången alltså.

Det innebar att vi kunde ha kvar Luddes tid som vi hade kl ett igår på sjukhuset där vi skulle träffa doktor Göran och syster Eva. Och det var med en liten bävan vi satt och väntade på att Hba1c värdet skulle bli färdigt. Luddes värden har ju inte varit exemplariska, i alla fall inte om man jämför med förra gången han tog det. Men till vår enorma förvåning så låg det tom bättre än förra gången, 38 mmol/mol som är 4,7 i snitt. Känns helt fantastiskt och samtidigt väldigt märkligt. Men det är ju bara att vara glad för det. Kändes som om vi kunde andas ut lite och faktiskt lite belöning efter dessa veckor med oroligheter, konstant kalkylerande och laborerande med insulinet och stort minus på sömn.

Efter besöket åkte vi hem med killarna och morfar som väntade på oss här hemma. Han och mamma skulle barnvakta medans vi återigen åkte till sjukhuset för att där vara med på ett brukarråd vi blivit inbjudna till. Förutom Gustav och jag var där en annan pappa som hade en 11årig kille med diabetes samt två tonåringar som själva haft diabetes ett antal år. Ett mycket givande möte för alla tror jag. Framför allt var det väldigt intressant att få höra hur man som diabetiker upplever saker och ting. Gustav och jag kan bara i teorin och till viss del rent känslomässigt förstå hur det känns men vi kommer ju aldrig att helt veta (får man ju hoppas i alla fall) hur det känns när man är hög eller låg. Syftet med mötet var att sjukhuspersonalen ville få in synpunkter och tips på hur de kan göra allt från inläggningstiden vid debuten av diabetesen till alla sjukhusbesök bättre. Första tanken vi hade var att det kan inte bli bättre, de så fantastiska som de är. Men återigen, Gustav och jag har inte diabetes. Vi vet inte hur det är att sitta och vänta på domen (Hba1cvärdet). Maskinen tar 6 minuter på sig att få fram det och Gustav och jag har inte reflekterat över hur ångestladdade de minuterna kan vara. Men det var det första de båda tonåringarna tog upp. Hur jobbigt det kan vara att sitta och vänta och att det under den tiden inte går att prata om något annat. Det var det som gjorde hela mötet så intressant. Alla hade vi ju synpunkter, frågor och tankar fast på olika sätt eftersom vi lever med diabetes på olika sätt. Nyttigt och intressant och väldigt givande. I mars skulle vi träffas igen. Ett klokt initiativ av sjukhuset.

I morgon hoppas vi på en ny frisk dag.

Nu håller jag på att somna så därför säger jag god natt nu....

Hejsvejs...

hej hej.....

Väääääääldigt länge sen.... Men vi lever och finns :o).

Det har bara varit väldigt mycket sjukdomselände senaste tiden. För ett par veckor sedan kämpade vi ju oss igenom Melles vattkoppor. Som nog gick ganska smärtfritt förutom ett par väldigt jobbiga nätter. För två veckor sedan var det Luddes tur. Han hade inte riktigt samma tur med kopporna utan de satte sig på jobbiga ställen som han var mycket bekymrad över. Hans diabetes har krånglat konstant sedan han blev sjuk och vi har fortfarande inte kommit in i några bra insulindoseringar, varken basala (de konstanta) eller bolus (matdoseringarna). Han ligger varje dag på värden mellan 10 upp till 16, trots att vi ökar och ökar insulinet hela tiden. Man får kanske räkna med att det tar några veckor att hamna rätt igen. Men det är påfrestande och oroligt och oändligt tröttsamt ibland. Därför blir bloggen (som egentligen är ganska välgörande) lidande. Man har bara tid att vara i nuet och ta hand om det viktigaste för stunden.

Som om det inte räckte med krånglig diabetes och onda vattkoppor så har Ludde även fått en ilsken infektion i ena skinkan. Vi vet inte riktigt varför. Kanske för att vi ändå var tvungna att byta nål och sticka honom trots att båda skinkorna var fulla med vattkoppor och att vi på det sättet drog med oss något skit in (det går ju inte att pausa diabetesen till vattkopporna försvunnit) eller beror det på att insulinet kapslat in sig och gjort en förhårdnad som sedan blivit infekterad. Det som också kan ha förvärrat alltihop var att han i helgen halkade och satte sig på rumpan, något han självklart gjort många gånger, men inte blivit så förtvivlat ledsen för som nu. Han var hysterisk, och det var då vi upptäckte att något inte stod rätt till.

Efter dagar med feber åkta jag i onsdags till sjukhuset med honom och gulliga Kristin blev förskräckt när hon såg hans lilla skinka. Stenhårt, ilsket rött och väldigt svullet. Det blev penicillin, som han tar utan bekymmer. Tack gode gud för det. Nu hoppas vi bara på att den ska verka och att han ska bli frisk från detta nya elände. Det som är positivt är att han i alla fall har sluppit febern, och det måste ju betyda att det är på rätt väg.

Det som är fokus på nu är att få till hans diabetes på en bra nivå igen. Han har på bara några dagar fördubblat sitt behov att insulin, från ca 12 enheter per dygn till nästan det dubbla. Men vi ska nog få till detta också. Och snart kommer vi nog ur denna sjukdomsbubbla också. (hmm, känns som om vi ofta befinner oss i den ;o))

Det var nog det hela för nu....

God Jul!