Nu har vi varit hemma i några dagar och det känns riktigt skönt. Förra gången vi var på BB kändes det som om Gustav, Melvin och jag hade kunnat stanna där hur länge som helst. Det var ju bara vi i vår lilla bubbla och inget annat som väntade hemma. Vi stannade i fyra nätter och hade väl blivit utslängda om vi inte åkt hem sen.
Den här gången kändes det helt annorlunda. För det första fanns det ju en liten knate som väntade där hemma och som jag längtade ihjäl mig efter nätterna på BB. För det andra så kunde ju inte Gustav vara hos mig lika mycket som sist. Och för det tredje så var jag 100 ggr piggare den här gången mot förra. Så jäkla gutt!!
Förra gången kämpade jag i 12 timmar och var totalt slut efteråt. Jag vet ju att det finns de som ligger i flera dagar men den pärsen räckte för mig i alla fall. I den journalen står det totalt uttröttad moder, haha... I den här journalen står det: inskrivning 17:45 född 17:54. Även om det gjorde djävulskt ont och även om jag inte skulle göra om bilfärden in till BB för alla pengar i världen så var detta att föredra. Jag kunde ju till och med gå själv in till BB från förlossningen och inte inkörd i en säng som förra. Inte illa.
Gustav var fantastisk vid min sida och fick rycka in och hjälp personalen lite här och där. Trycka på lite knappar, hämta grejer och annat. Eftersom det var fullt på alla salar när vi kom in hade de bokstavligen fått köra ut den som låg på rummet innan. Så inget var klart när vi kom in. Det fanns lustgas men inga masker, inga kuddar i sängen och knappt nån tillgänglig personal eftersom alla hade fullt upp. Barnmorskan som förlöste mig hade sett fel på sitt schema och åkt in på sin lediga dag och insåg att det kanske inte var läge att åka hem igen. Tur för oss :o)
Nu är vi en familj på fyra och det känns verkligen supermysigt. Melle har varit jättegullig och är noga med pussar och kramar till lillebror. Och gråter han så säger Melle "var inte ledsen, det är ingen fara lillebror". Söt! Sen får man väl vara beredd på att det kanske kommer nåt tjuvnyp eller att han ska försöka bära honom eller nåt.... Det enda som känns jobbigt är att både Gustav och jag känner oss kluvna på nåt sätt mellan dem. Man vill ju vara supernoga med att Melle inte känner att detta är en jobbig förändring samtidigt vill man ju ge den lille all uppmärksamhet i världen. Men det är nog en vanlig känsla när man kommer hem med barn nr 2.
Det känns i alla fall helt fantastiskt och jag älskar min familj över allt annat på jorden!!
Vill tacka alla gulliga sms och kommentarer. Har inte hunnit svara på alla än, kan inte förstå det :o).
Nu ska jag byta bajsblöja. Hej svejs....
