På Valborgsnatten fick jag ett bryt. Ett ihopbryt inte för att som man kan tro att Ludde är sjuk och har diabetes utan för att det förutom det ska jävlas rent ut sagt med oss hela tiden. Diabetesen i sig känns som om vi har vant oss vid, så gott det nu går. Och när det inte strular så tycker jag faktiskt att vi har ganska bra kläm på det hela. Det jag kan tycka då är att kan det inte bara få räcka med det? Att Ludde har en sjukdom som kräver all vår tid och att vi kämpar som dårar varje dag och natt för att få det bra?
Det som strulat nu under flera veckor har varit nålen (som inte vill sitta kvar), utslag överallt där vi sätter nålen, pump som larmar mitt i natten och vill att man ringer serviceverkstan osv osv......
Ihopbrytet kanske också till viss del beror på att just idag för ett år sedan fick vi veta att Ludde fått diabetes. Det var Gustavs teori när jag låg hos honom i sängen på Valborg och bara grät. Det är en konstig känsla att ha ett datum som är laddat med så mycket ångest. Men känslan idag är inte ångest utan stolthet över att vi faktiskt har fixat ett helt år. Jag är glad för att jag inte är där utan här. Då trodde jag inte att jag nånsin skulle vara glad igen. Men det är jag. Jag trodde att allt fredags och lördagsmys var slut för evigt. Men det är det inte.
När man tänker tillbaka på året har det för med sig många fördelar. Vi har fått bättre rutiner när det gäller mat och sovtider, för att vi måste. Vi slutade med vällingen och införde bra kvällsmat istället. Vi är otroligt glada och tacksamma för allt bra vi har. Det är konstigt att det alltid ska till en massa elände för att man verkligen ska uppskatta livet och allt runt omkring. Klyschigt men sant. Vi har definitivt kommit varandra närmare i och med allt som hänt.
Det här med att pumpen larmade härom kvällen var nästan lite komiskt. Vi kollade honom vår vanliga nattid som är kl 02.00. Han var då hög som attan. När Gustav skulle ge honom rejält med insulin började pumpen spela en trudilutt och i displayen stod det en varning om att "pumpen doserar ej, ring serviceverkstan" Härligt kl 02.00, tjohooo. Gustav ringde numret som stod på baksidan. Jag har någonstans trott att det sitter en hightech supportgrupp och hanterar såna här typer av ärenden, men ´nej. Gustav kom till en sömnig tant (det vet ju inte vi men vi säger det) han berättade vad som hänt och vilket felmeddelande vi hade fått. Hon ursäktade sig och sa att hon bara skulle ta på sig sitt headset. Sedan började hon bläddra i en bok och sa till slut att hon aldrig hade hört talas om detta felet tidigare. Sedan frågade hon vad Ludde hette och när Gustav sa Ludvig började hon rabbla upp exakt samma serienummer som han har på sin pump. Haha, det kändes som om det bara finns en enda pump i hela Sverige och den har Ludde och han har en alldeles egen servicetant som extraknäcker på nätterna. Hur som helst så fixade hon det galant, hon sa bara att vi skulle plocka ur batterierna och köra igång den igen. Gutt! Det är tryggt att det finns någon att ringa till när det är panik och strular, även om strulet inträffar mitt i natten. Ganska fantastiskt faktiskt!
Förutom mitt bryt på Valborg så hade vi en härlig kväll. Vi fortsatte med familjen (inte vår nu) Jonssons tradition med varma mackor men vi tog elden i Rocknebyn istället. Hasse och Mia, och Marie med Emelie och Noel kom. Mysigt! Det enda som är typiskt är att när jag äntligen lyckats tjata till mig ett Valborgsfirande i Rockneby så var det sista året den här gången. Jaja......
1:a maj tillbringades ute. Vi sådde morötter, dill, pumpafrön och lök. Flyttade ut saker i växthuset. Trimmade och klippte gräs. Och myste. Härligt, fler sådana dagar tack!
Igår, vill jag berätta, hände något stort. Jag var ute och sprang. Eller det låter alldeles för överdrivet. Jag gick och sprang. Jag sprang i alla fall så mycket jag orkade i etapper. Och träningsvärken idag bevisar att något i konditionsväg måste jag ha gjort i alla fall. Tack min gulliga inspirationskälla Maria :-) Idag har jag gått samma sträcka i ganska rask takt och i morgon är mitt mål att jag ska springa igen. Käre gode gud, gör så att jag håller i detta nu. Vore ju så himla skönt och välbehövligt.
Hu vad jag har skrivit nu...... Nu ska Gustav och jag kolla Trädgårdsonsdag på Play. Hej!
 |
| pallkragar som fått lite morotsfrön |
 |
| fina sparrisar på väg upp |
 |
| gott |
 |
| mina snuttiduttpenséer som fått komma ut i verkligheten |
 |
| några av odlingarna som kommit ut i växthuset under fiberduk |
 |
| Mysigt att vara med storbrorsan |
