Premiär

Eftersom förra inlägget var lite deppigt, men sant, så tänkte jag skriva ett glatt nu.

Vill dock varna för lite tjatiga bilder.

(om man inte är farmor, farfar, mormor, morfar eller någon annan nära som tycker allt Melle gör är fantastiskt ;o))

Tack vare inspiration från Noah (och Björn och Therese) så tog vi bort stödhjulen på Melles cykel idag för lite träning i trädgården.

Och det var en stolt liten kille som till slut skrek "släpp" och sedan cyklade vidare helt själv. Har haft så dåligt samvete för att vi varit så dåliga på att ta cykelturer med honom. Det har blivit några vändor till affären och lite kring huset men annars har det inte varit mycket mer.

Men idag gjorde Gustav slag i saken och tränade med honom.

Det var en pappagrej sa han ;o)

Melle cyklar själv men pappa är beredd...

som sagt, pappa är beredd....

Ny vända. Den här gången går cykelturen från "trädvärlden" till "stenmursvärlden"

Observera den graciösa pappan

Där tog det stann (som mamma skulle ha sagt)

Melle cyklar själv

Härligt att se.

Och som du skrev Therese, vad stolt man blir :o)

Det som är kvar att öva på är att bromsa och cykla på asfalt.

Det blir nästa projekt.

Sen kanske fisen kan ut och cykla.

Ha det fint!

Funderingar....

Den här boken köpte vi när vi låg inlagda med Ludde på sjukhus. I den har vi bokfört hans värden, insulindoser och allt han har ätit under dagarna. Vi har även sist i boken skrivt upp saker som är bra att tänka på, hur mycket kolhydrater en dl havrefras eller en fiskpinne innehåller. Jag har även skrivit upp instruktioner för hur man ger bolusdos och kombibolus, en hjälp för eventuella barnvakter :o) Första datumet i den är 12 maj. Känns som en evighet sen. Sitter och gör nya rutsystem inför veckan. Det är märkligt vilken vana det blir att skriva ner allt och vilken hjälp det är att kunna följa upp alla värden och se vilken effekt varje dosering med insulin har gett.

Känns lite halvdeppigt idag. Sista söndagen på semestern är väl aldrig helkul för någon. Nu är min jobbångest (som jag faktiskt har lite, kanske för att jag inte är inkörd i jobbet ännu) blandad med ångest för dagis. Både för Melle och Luddes skull. För Melle för att han blev jätteledsen på morgonen när jag sa att det var dags för Björnen (hans nya avdelning) i morgon. För Ludde för att det känns oroligt med diabetesen. De ska ju under ett par veckor vara på samma avdelning då det är sammanslagning pga semestertider. Ludde kommer första veckan att ha en av sina ordinarie fröknar på plats resten av veckorna är det ny personal. Det känns jobbigt. Hans vanliga personal hann ju bli rätt inkörda med att kolla blodsocker och ge insulin. Nu känns det som om vi ska börja om på nytt. Och hans sjukdomstillstånd har ändrats sen han var på dagis sist. När han slutade innan semestern kunde de ge samma dos insulin till allt, 0,05. Det räcker definitivt inte nu utan nu är det viktigt att räkna ut antal kolhydrater i allt. Och det kan ju vara nog så knepigt för Gustav och mig som dessutom har all tid i världen. Nu ska dagis fixa detta. Jag har ju hela tiden blivit positivt överraskad av dagis och jag kommer säkerligen bli det nu också. Men jag kan inte hjälpa den oroskänslan jag har. Och som jag vet att Gustav också har.

En av mina största sorger när vi kom hem från sjukhuset var att jag saknade glädjen. Jag hade svårt att glädjas över saker som jag gjort innan. Det kändes hela tiden som om något tagit ifrån oss och jag saknade vårt gamla liv hur mycket som helst. Känslan av att kunna glädjas har kommit tillbaka men ibland känns det ändå tungt att inte bara kunna leva på.

Detta tar mycket kraft även när man inte direkt tänker på det. Det finns hela tiden med i alla fall. Det kanske är därför vi knappt har orkat göra något denna semester. Vi har badat och träffat våra familjer. Det är allt. Jag hoppas att det blir bättre och vi måste verkligen bli bättre på att höra av oss till alla kära vi vill träffa och ha kul med. Senaste tiden har bara gått åt till att få allt att vara så bra som möjligt i vår lilla familj. Det gäller för både Melle och Ludde och faktiskt för Gustav och mig också. 

Nu ska jag försöka räkna ut kolhydrater till veckans matsedel på dagis.

Ha en trevlig söndag!

lite trädgård och lite växthus.....

Vår lilla ros blommar

stockrosor som vi planterade för två somrar sen

Gustavs chili, Tropical Heat

tomatplantor, de två höga är från Olof

många paprikor

Gustavs andra chili, Anaheim

Lördag

Eftermiddagens mellanmål

Gustav

Astrid Lindgrens Värld

Igår bar det av till Astrid Lindgrens Värld.

Spännande!

Melle och Ludde hade ju väntat spänt i flera dagar.

Utrustade med mat som skulle räcka hela dagen (jobbigt att stå i kö när man har en liten diabeteskille) och alla andra prylar som behövs när man har en diabetiker i familjen. Dubbla blodsockermätare, extra grejer för eventuellt nålbyte (tack gode gud för det skulle det visa sig) druvsocker och självklart äpplen som är vårt standardmellanmål.

Resan dit gick väldigt bra. Det är ju inte jättelångt härifrån men det räcker med att åka till sommarstugan för att öronen nästan ska tjatas sönder av alla tusen "är vi framme snart" eller "hur långt är det kvar nu". Eftersom farmor var med och satt bak hos killarna så var det inget tjat alls. Tänk om farmor alltid kunde sitta hos dem när vi ska åka någonstans :o).

Som sagt, resan dit gick fint. Men precis när vi kom in i Vimmerby så kräktes Ludde ner hela sig och sin stol. Jobbigt läge!

Sekunden efter kom Gustav på att vi inte hade med ketonmätaren. Som namnet säger så mäter man ketoner med den. Ketoner får man om man har insulinbrist. Och när man har insulinbrist och ketoner så kan man kräkas. På sjukhuset blev vi itutade att vi aldrig i första hand får tro att Ludvig har maginfluensa när han kräks utan att vi istället ska tänka ketoner.

Då får man ju lite lätt panik när vi är så pass långt hemifrån utan ketonmätare när Ludde kräks. Plus att vi har en liten annan kille som sett fram emot den här dagen länge. Inte kul att känna att man kanske måste åka hem då.

Hur som helst, vi fixade till Ludde med nya kläder och åkte till ALV. Väl inne så kollade vi Luddes blodsocker igen och då var han låg. Så han fick macka och vindruvor. När vi gått en liten stund igen kollade vi honom. Och då till vår stora chock hade han över 19. Vilket han aldrig haft här hemma. Men tre värden efter visade på 11. Så första stämde inte tack och lov. Men 11 är ju inget kalasvärde så något var ju fel och så högt har han inte legat innan heller. Vi bestämde snabbt att göra ett nålbyte bakom ett av de små husen där vi befann oss. Tur att Ludde är en liten tålig kille som faktiskt finner sig i det mesta och att vi gjort så pass många byten nu att det går snabbt. Efter ett tag började värdena sjunka så felet låg nog hos nålen som inte satt där den skulle. Det var även tur att farmor var med så att hon och Melle kunde ta en sväng själva. På så vis så slapp ju Melle vara med när det var lite panik.

Det är typiskt att det ska hända när man är iväg. Men samtidigt lär man sig ju saker på det också. Vi kommer tex aldrig mer åka ifrån ketonmätaren.

Efter denna incident hade vi en mycket trevlig dag.

Vädret var perfekt, inte stekande sol men ändå varmt i luften.

Farmor och Melle kollar Emil

Ludde kollar grisar

Melle ska hälsa på i Bullerbyn

första fikapausen

Melle kollar Ronja

Farmor och Melle i Mattisborgen

Liten Melle på stor stol

Inte-stöta-marken-banan, en av favoriterna





Melle blir Pippi

Min häst sa Ludde

trötta men gulliga killar

Hoppa i Rasmus lada var skoj

Farmor, Melle och Ludde kollar ankungarna

Mysig dag!