Funderingar....

Den här boken köpte vi när vi låg inlagda med Ludde på sjukhus. I den har vi bokfört hans värden, insulindoser och allt han har ätit under dagarna. Vi har även sist i boken skrivt upp saker som är bra att tänka på, hur mycket kolhydrater en dl havrefras eller en fiskpinne innehåller. Jag har även skrivit upp instruktioner för hur man ger bolusdos och kombibolus, en hjälp för eventuella barnvakter :o) Första datumet i den är 12 maj. Känns som en evighet sen. Sitter och gör nya rutsystem inför veckan. Det är märkligt vilken vana det blir att skriva ner allt och vilken hjälp det är att kunna följa upp alla värden och se vilken effekt varje dosering med insulin har gett.

Känns lite halvdeppigt idag. Sista söndagen på semestern är väl aldrig helkul för någon. Nu är min jobbångest (som jag faktiskt har lite, kanske för att jag inte är inkörd i jobbet ännu) blandad med ångest för dagis. Både för Melle och Luddes skull. För Melle för att han blev jätteledsen på morgonen när jag sa att det var dags för Björnen (hans nya avdelning) i morgon. För Ludde för att det känns oroligt med diabetesen. De ska ju under ett par veckor vara på samma avdelning då det är sammanslagning pga semestertider. Ludde kommer första veckan att ha en av sina ordinarie fröknar på plats resten av veckorna är det ny personal. Det känns jobbigt. Hans vanliga personal hann ju bli rätt inkörda med att kolla blodsocker och ge insulin. Nu känns det som om vi ska börja om på nytt. Och hans sjukdomstillstånd har ändrats sen han var på dagis sist. När han slutade innan semestern kunde de ge samma dos insulin till allt, 0,05. Det räcker definitivt inte nu utan nu är det viktigt att räkna ut antal kolhydrater i allt. Och det kan ju vara nog så knepigt för Gustav och mig som dessutom har all tid i världen. Nu ska dagis fixa detta. Jag har ju hela tiden blivit positivt överraskad av dagis och jag kommer säkerligen bli det nu också. Men jag kan inte hjälpa den oroskänslan jag har. Och som jag vet att Gustav också har.

En av mina största sorger när vi kom hem från sjukhuset var att jag saknade glädjen. Jag hade svårt att glädjas över saker som jag gjort innan. Det kändes hela tiden som om något tagit ifrån oss och jag saknade vårt gamla liv hur mycket som helst. Känslan av att kunna glädjas har kommit tillbaka men ibland känns det ändå tungt att inte bara kunna leva på.

Detta tar mycket kraft även när man inte direkt tänker på det. Det finns hela tiden med i alla fall. Det kanske är därför vi knappt har orkat göra något denna semester. Vi har badat och träffat våra familjer. Det är allt. Jag hoppas att det blir bättre och vi måste verkligen bli bättre på att höra av oss till alla kära vi vill träffa och ha kul med. Senaste tiden har bara gått åt till att få allt att vara så bra som möjligt i vår lilla familj. Det gäller för både Melle och Ludde och faktiskt för Gustav och mig också. 

Nu ska jag försöka räkna ut kolhydrater till veckans matsedel på dagis.

Ha en trevlig söndag!