Utanför vårt hus.....

Går de här fina hästarna och mumsar gräs..

Känns lite idylliskt och hemtrevligt...

Ny jobbvecka i morgon och dagis för grabbarna grus.

Jag håller alla tummar i världen för att det ska gå bra.

Idag hara värdena legat jättebra och det känns som om vi har koll på doseringen.

Just nu i alla fall och jag tycker det borde kunna hålla i sig i morgon också.

Hoppas hoppas!!

Ha det fint!



Upp och ner....

¨Nu ska jag snart åka och jobba. Gustav är hemma med barnen eftersom det svänger rejält i vår diabetesvärld. Men det skiver jag nog om i ett längre inlägg senare....

Jag är glad för att det är fredag!!! Tjohooo... Och för att vi fixat två kvällar och två mornar (heter det så?) utan välling. Känns fantastiskt skönt.

Och i morgon ska vi fira det i leksaksaffären där de ska få välja något från mamma och pappa! Tack snälla ni!! :o)

Nu är det dags för work.....

Fira!

Efter att ha varit i avgrunden (något överdrivet kanske) och vänt sitter vi på altanen och firar med en cider och en öl. Anledningen, eller rättare sagt anledningarna, är att vi först och främst överlevde natten från helvetet. Natten tills idag alltså. Inte en av Luddes bästa nätter direkt. Skenande värden trots alldeles nyinsatt nål. Vilket betydde att vi fick göra ett nytt nålbyte mitt i natten på en Ludde som var alldeles väck. Då hade han över 16 i blods. Vi kollade honom hela natten och tillslut vände det framåt gryningen. Eftersom han varit instabil i flera dagar plus dålig på natten så fick Gustav vara hemma med dem idag. Det är svårt att guida dagis och ge råd när vi själva inte vet hur vi ska göra.

Idag har Gustav ändrat basaldosen plus att vi har ökat på dosen till varje måltid. Det gav resultat, så idag har det varit en bättre diabetes dag.

Nu till anledning nummer två till att vi sitter här och skålar ;). Idag bestämde vi att Melle och Ludde skulle sluta med den älskade vällingen. Vi dukade istället upp en mysig kvällsbuffe och åt vid TVn. Lite gråt och gnäll blev det men nu sover båda så gott. Den som nog haft mest ångest för detta är nog jag. Så nu känner jag mig så lättad. En kväll avklarad. Det är stort!

Skål!

Lycka

Lycka är ju som bekant ofta de små ögonblicken i livet. Givetvis är man lycklig för de stora också, som när barnen föds eller vad det nu kan vara. Men det är mysigt när man mitt i vardagskaoset bara känner att man är glad. Lycklig för det man har.

Som att titta ut genom köksfönstret och se Ludde uppkrupen i soffan på altanen snackandes lite för sig själv. Eller att samla toarullar tillsammans med Melle inför vårt robotprojekt. Eller att bara ta cykeln till affären en varm fin sommarkväll och köpa kryapådiggodis till Gustav. Eller att tänka att det ska bli himla kul att gå till jobbet i morgon. Eller se Melle, som nu ikväll, stolt kolla blodsocker på Luddan helt själv.

Mys!

Söndag

Nu är helgen snart slut och den har varit lugn, skön och mysig.

Igår hade Ludde fortfarande feber så han och jag stannade hemma medan Gustav och Melle köpte lördagsgodis. Han orkade ändå vara ute lite innan sovstunden så då grejade vi i trädgården. Klippte lite gräs och rengjorde och fyllde upp deras lilla pool.

Gustav köpte ett nytt pussel till Melle. 125 bitar (Melle trodde iofs att det var över 1000) och som han satt och knåpade med. Superstolt när han fick rätt pusselbit på plats. Gullet!

På kvällen blev det grillning. Gott!

På diabetesfronten var det inte så bra däremot. Pendlande värden hela dan. Två nålbyten. Ett direkt när vi vaknade eftersom Ludde hade nästan 10 i blodsocker. Men det verkade inte hjälpa för han hade ett par höga värden senare på dagen också. På eftermiddagen blev det därför ett nålbyte till och då vände det. Antingen berodde de på dålig nål eller på grund av att han inte var riktigt pigg. Svårt att veta.

Vet inte om det var därför natten blev riktigt stökig. Känns inte som om vi sovit någonting. Ludde stökade, Melle stökade, alla stökade. Ibland känns det extra trångt i sängen med två små monster som lever rullan :).

Vaknade ändå ganska pigg trots lite sömn och mardrömmar om det vidriga i Norge. Hemskt!

När vi ätit frukost åkte vi till affären och köpte engångsgrill, korv och allt som hör till det och så åkte vi till kräftfiskeskogarna och plockade kantareller, grillade och fiskade. Melle åt blåbär tills han storknade och han och Ludde klättrade på stenar och lekte äventyr. Mysig skogsdag som knockade hela familjen, man blir ju trött av friluftsliv. Gustav åkte till Lindsdal och kollade fotboll och jag gjorde biffar som vi åt.

Ny jobbvecka i morgon och det känns faktiskt riktigt bra. Ska bli kul! Stor skillnad mot förra söndagen som bara var ångestfylld.

Nu blir det ljudbok och sängen.....

Godnatt... (det är kul när man gör blogginlägg med Ipaden och ska skriva som nu, godnatt, och det blir gormade istället. Den är inte så logisk alla gånger) :) det gäller att läsa igenom det man skrivit....

Melle lär Ludde Angry bird, eller bygga en bil, eller mata grodan....

Hej hej....

Klänning

Min kära svärfar och svärmor ska snart på en 50-talsfest.

Hasse har då letat och fyndat klänningar på Tradera till Mia.

Häromdagen kom två klänningar hem.

Den ena, som inte Mia kunde ha, fick jag.

Är den inte söt så säg?

Tack så mycket :o)

Sjukling som är pigg.....

Eftersom cykelbanor är sällsynta här i Rockneby så åkte vi till Lindsdal efter maten så Melle kunde pröva sina nya färdigheter. Vi passade på när Ludde var panodilpigg.

Den lilla pricken i mitten av bilden är Melle

Den lilla farbrorn som går med Cesar är Ludde.
Tänk vad man får kämpa på trots att man har 39 graders feber.

Dagis och jobb

Vi har fixat två dagar av denna vecka. Tre dagar kvar. Jag vet darling att jag nog låter lite negativ och det kanske jag är lite just nu. Jag brukar kunna uppskatta varje dag och varje liten minut när man påminner sig själv om man man faktiskt ska göra det. Uppskatta det man har och sitt liv. Sorgligt vore det annars.

Men den här veckan började lite väl tungt så därför har jag sett dagarna som är kvar som en transportsträcka till helgen. Igår började den dåliga känslan redan på morgonen. Vet inte hur många gånger Melle sa att han inte ville till dagis. Han känner väl säkert "dagisångest" efter en ledighet precis som man kan känna för att gå till jobbet efter semestern. Inget konstigt!

Men när vi väl skulle åka till dagis hade han faktiskt gaskat upp sig lite och det verkade som om han såg fram emot att vi skulle åka. Han har ju trots att längtat efter att få börja på denna avdelning där alla hans 07 kompisar kommer vara samlade, älskade storNoah, Alfred, Zigge, Alis, lillNoah mfl.... Plus alla gulliga fröknar som jobbar på den avdelningen. Så det var nog den bilden han hade framför sig. Redan där fick jag lite ont i hjärtat. Hans nya avdelning är även avdelningen där de har sammanslagning den här sommaren. Så jag visste ju att det skulle vara alla möjliga barn där, stora som små. Även fröknar från olika avdelningar men tyvärr ingen av dem som han kommer att ha i höst.

Därför blev lämningen total katastrof. Han var otröstlig. Jag hade dock förberett mig lite på detta. Tidigare på morgonen ringde jag för att prata om förändringarna i Luddes diabetes för att slippa stå och prata för länge om det på dagis. Av erfarenhet vet jag att det bara blir sämre om jag inte snabbt kramas, pussas och säger hejdå. Står jag kvar kommer Melle på att han inte alls vill vara där.

Det blev ändå tufft. Inte för Ludde, för han sprang gladeligen in och började leka på en gång. Men Melle klamrade sig fast vid mig och vägrade släppa. Sa bara om och om igen, jag vill inte mamma. Som tur var fanns en av hans gamla Myranfröknar där som en annan fröken fick gå och hämta. Under gråt och skrik sa jag hejdå och gick. Gråtandes även jag. Inte så smart men det gick inte att hjälpa. Blä!

Det som känns skönt är att man vet att det ändå kommer bli bättre. Melle gillar ju verkligen dagis så jag tror att hösten kommer att bli kanonkul för honom. Det lever jag på nu. Då kommer det bli värre med den lille skiten som stormtrivs på denna nya fantastiska avdelning där det finns så mycket rum, leksaker, olika barn, gungor, sandlådor och allt möjligt. Gulliga Igelkotten i all ära men det finns ju inte lika mycket att göra där som där han är nu. Men det problemet tar vi då, haha...

Och jobbet då? Ja det kommer också bli kalasbra. Även om jag hade ett enormt ihopbryt igår då allt kändes omöjligt, hemskt och jobbigt. Eller vad säger du Hanna (B);o) Har fortfarande en känsla av att det är lite tungt men det är miltals ifrån hur jag kände igår. Tack gode gud för det. Att jag tycker det känns tungt har inget med själva jobbet i sig att göra, det är fortfarande jättekul. Känslan beror nog mer på att det har varit jäkligt mycket sista tiden. Och en motgång kan göra att man bara rasar ihop.

Men som sagt, jag har lite nedräkning. På fredag ska jag vara stolt över mig själv för att jag fixat första veckan. Och nästa vecka kan ju bara bli bättre, och nästa lite bättre igen.

Och hur har dagis fixat dessa två dagar med diabetesen? Jo alldeles utmärkt! Väldigt skönt. Och en annan sak som varit väldigt skön dessa två dagar är att Melle och Ludde blivit hämtade tidigare av farmor och farfar. Lyxigt och en perfekt början på veckan! Tack snälla ni!

I morgon börjar jag tidigt och slutar därför också tidigt. Så i morgon kommer de hem i hyfsad tid också. Gutt gutt!

Detta blev långt. Men det är skönt att skriva ibland...

Och nu mår jag faktiskt ganska bra måste jag säga..... Ha det gott!! Hej hej.....

Vänner från förr.....

Tack min kära gamla Preemkollega och vän Marie för att du oväntat kom och knackade på och förgyllde min katastrofala dag..... Så himla kul och se dig och så himla kul att få skratta med dig igen. Du är för härlig!!!

Och så roligt det var att se barnen som klickade på två sekunder. Krama din gulliga Kajsa från oss!

Nu ska jag sova....

Godnatt.....

Premiär

Eftersom förra inlägget var lite deppigt, men sant, så tänkte jag skriva ett glatt nu.

Vill dock varna för lite tjatiga bilder.

(om man inte är farmor, farfar, mormor, morfar eller någon annan nära som tycker allt Melle gör är fantastiskt ;o))

Tack vare inspiration från Noah (och Björn och Therese) så tog vi bort stödhjulen på Melles cykel idag för lite träning i trädgården.

Och det var en stolt liten kille som till slut skrek "släpp" och sedan cyklade vidare helt själv. Har haft så dåligt samvete för att vi varit så dåliga på att ta cykelturer med honom. Det har blivit några vändor till affären och lite kring huset men annars har det inte varit mycket mer.

Men idag gjorde Gustav slag i saken och tränade med honom.

Det var en pappagrej sa han ;o)

Melle cyklar själv men pappa är beredd...

som sagt, pappa är beredd....

Ny vända. Den här gången går cykelturen från "trädvärlden" till "stenmursvärlden"

Observera den graciösa pappan

Där tog det stann (som mamma skulle ha sagt)

Melle cyklar själv

Härligt att se.

Och som du skrev Therese, vad stolt man blir :o)

Det som är kvar att öva på är att bromsa och cykla på asfalt.

Det blir nästa projekt.

Sen kanske fisen kan ut och cykla.

Ha det fint!

Funderingar....

Den här boken köpte vi när vi låg inlagda med Ludde på sjukhus. I den har vi bokfört hans värden, insulindoser och allt han har ätit under dagarna. Vi har även sist i boken skrivt upp saker som är bra att tänka på, hur mycket kolhydrater en dl havrefras eller en fiskpinne innehåller. Jag har även skrivit upp instruktioner för hur man ger bolusdos och kombibolus, en hjälp för eventuella barnvakter :o) Första datumet i den är 12 maj. Känns som en evighet sen. Sitter och gör nya rutsystem inför veckan. Det är märkligt vilken vana det blir att skriva ner allt och vilken hjälp det är att kunna följa upp alla värden och se vilken effekt varje dosering med insulin har gett.

Känns lite halvdeppigt idag. Sista söndagen på semestern är väl aldrig helkul för någon. Nu är min jobbångest (som jag faktiskt har lite, kanske för att jag inte är inkörd i jobbet ännu) blandad med ångest för dagis. Både för Melle och Luddes skull. För Melle för att han blev jätteledsen på morgonen när jag sa att det var dags för Björnen (hans nya avdelning) i morgon. För Ludde för att det känns oroligt med diabetesen. De ska ju under ett par veckor vara på samma avdelning då det är sammanslagning pga semestertider. Ludde kommer första veckan att ha en av sina ordinarie fröknar på plats resten av veckorna är det ny personal. Det känns jobbigt. Hans vanliga personal hann ju bli rätt inkörda med att kolla blodsocker och ge insulin. Nu känns det som om vi ska börja om på nytt. Och hans sjukdomstillstånd har ändrats sen han var på dagis sist. När han slutade innan semestern kunde de ge samma dos insulin till allt, 0,05. Det räcker definitivt inte nu utan nu är det viktigt att räkna ut antal kolhydrater i allt. Och det kan ju vara nog så knepigt för Gustav och mig som dessutom har all tid i världen. Nu ska dagis fixa detta. Jag har ju hela tiden blivit positivt överraskad av dagis och jag kommer säkerligen bli det nu också. Men jag kan inte hjälpa den oroskänslan jag har. Och som jag vet att Gustav också har.

En av mina största sorger när vi kom hem från sjukhuset var att jag saknade glädjen. Jag hade svårt att glädjas över saker som jag gjort innan. Det kändes hela tiden som om något tagit ifrån oss och jag saknade vårt gamla liv hur mycket som helst. Känslan av att kunna glädjas har kommit tillbaka men ibland känns det ändå tungt att inte bara kunna leva på.

Detta tar mycket kraft även när man inte direkt tänker på det. Det finns hela tiden med i alla fall. Det kanske är därför vi knappt har orkat göra något denna semester. Vi har badat och träffat våra familjer. Det är allt. Jag hoppas att det blir bättre och vi måste verkligen bli bättre på att höra av oss till alla kära vi vill träffa och ha kul med. Senaste tiden har bara gått åt till att få allt att vara så bra som möjligt i vår lilla familj. Det gäller för både Melle och Ludde och faktiskt för Gustav och mig också. 

Nu ska jag försöka räkna ut kolhydrater till veckans matsedel på dagis.

Ha en trevlig söndag!

lite trädgård och lite växthus.....

Vår lilla ros blommar

stockrosor som vi planterade för två somrar sen

Gustavs chili, Tropical Heat

tomatplantor, de två höga är från Olof

många paprikor

Gustavs andra chili, Anaheim

Lördag

Eftermiddagens mellanmål

Gustav

Astrid Lindgrens Värld

Igår bar det av till Astrid Lindgrens Värld.

Spännande!

Melle och Ludde hade ju väntat spänt i flera dagar.

Utrustade med mat som skulle räcka hela dagen (jobbigt att stå i kö när man har en liten diabeteskille) och alla andra prylar som behövs när man har en diabetiker i familjen. Dubbla blodsockermätare, extra grejer för eventuellt nålbyte (tack gode gud för det skulle det visa sig) druvsocker och självklart äpplen som är vårt standardmellanmål.

Resan dit gick väldigt bra. Det är ju inte jättelångt härifrån men det räcker med att åka till sommarstugan för att öronen nästan ska tjatas sönder av alla tusen "är vi framme snart" eller "hur långt är det kvar nu". Eftersom farmor var med och satt bak hos killarna så var det inget tjat alls. Tänk om farmor alltid kunde sitta hos dem när vi ska åka någonstans :o).

Som sagt, resan dit gick fint. Men precis när vi kom in i Vimmerby så kräktes Ludde ner hela sig och sin stol. Jobbigt läge!

Sekunden efter kom Gustav på att vi inte hade med ketonmätaren. Som namnet säger så mäter man ketoner med den. Ketoner får man om man har insulinbrist. Och när man har insulinbrist och ketoner så kan man kräkas. På sjukhuset blev vi itutade att vi aldrig i första hand får tro att Ludvig har maginfluensa när han kräks utan att vi istället ska tänka ketoner.

Då får man ju lite lätt panik när vi är så pass långt hemifrån utan ketonmätare när Ludde kräks. Plus att vi har en liten annan kille som sett fram emot den här dagen länge. Inte kul att känna att man kanske måste åka hem då.

Hur som helst, vi fixade till Ludde med nya kläder och åkte till ALV. Väl inne så kollade vi Luddes blodsocker igen och då var han låg. Så han fick macka och vindruvor. När vi gått en liten stund igen kollade vi honom. Och då till vår stora chock hade han över 19. Vilket han aldrig haft här hemma. Men tre värden efter visade på 11. Så första stämde inte tack och lov. Men 11 är ju inget kalasvärde så något var ju fel och så högt har han inte legat innan heller. Vi bestämde snabbt att göra ett nålbyte bakom ett av de små husen där vi befann oss. Tur att Ludde är en liten tålig kille som faktiskt finner sig i det mesta och att vi gjort så pass många byten nu att det går snabbt. Efter ett tag började värdena sjunka så felet låg nog hos nålen som inte satt där den skulle. Det var även tur att farmor var med så att hon och Melle kunde ta en sväng själva. På så vis så slapp ju Melle vara med när det var lite panik.

Det är typiskt att det ska hända när man är iväg. Men samtidigt lär man sig ju saker på det också. Vi kommer tex aldrig mer åka ifrån ketonmätaren.

Efter denna incident hade vi en mycket trevlig dag.

Vädret var perfekt, inte stekande sol men ändå varmt i luften.

Farmor och Melle kollar Emil

Ludde kollar grisar

Melle ska hälsa på i Bullerbyn

första fikapausen

Melle kollar Ronja

Farmor och Melle i Mattisborgen

Liten Melle på stor stol

Inte-stöta-marken-banan, en av favoriterna





Melle blir Pippi

Min häst sa Ludde

trötta men gulliga killar

Hoppa i Rasmus lada var skoj

Farmor, Melle och Ludde kollar ankungarna

Mysig dag!