Hemma igen

Idag är den känslan skön. Igår kände jag mig knäckt när vi kom hem. Helt utmattad, orolig, glad, ledsen, deppig, konstig... Kändes skitskumt helt enkelt.

Dagen igår började inte särskilt bra. När vi somnade kvällen innan var det en skön känsla att veta att vi skulle få åka hem. Och Melle busade runt och var ungefär lika pigg och sprallig som han brukade. Men när vi vaknade igår började han med att kräkas igen. (Vill bara flika in att jag förstår att det inte kan vara ett dugg upplyftande att läsa alla dessa sjukindränkta inlägg men samtidigt är det skönt att bara skriva lite om hur det känts och om hur det har varit. Jag vet ju att det finns några underbara människor som läser detta och bryr sig, och det är en tröst bara det.) Hur som helst så kräktes han tre gånger på raken. Gustav och jag bara tittade på varann, där rök den hemresan. Samtidigt som det kändes deppigt så ville vi inte dra hem för snabbt och få det ännu värre här hemma. Trots allt så är ju sjukhuset en ganska bra plats att vara på när man är sjuk liksom.

När vi ringde på sköterskorna och berättade att han kräkts igen och frågade hur det blev med hemgången så svarade de bara att vi får se hur det går under dagen... Då började jag oroa mig för hur det skulle gå att få i honom medicin när han var så orolig i magen och bara fick upp allt. Men när jag tog upp det med läkarna på ronden så fick jag bara svaret att han ändå skulle få medicin i munnen och ej via blodet längre. Och jag fick även undvikande svar när jag frågade om vi fick stanna kvar en natt till om vi ville. Bara för att se att allt gick bra med medicinen. De sa hela tiden att vi får se.... Det är inte konstigt att man kände sig helt kluven och undrande. Beskedet innan var ju 2-3 veckor och dagen efter säger de att vi ska åka hem och ge honom medicin själva. Och det är ju inte bara en "vanlig" hosta han har. Han har något som de knappt vet vad det är och de vet fortfarande inte vilken eller vilka bakterier som orsakat detta. Men men man får lita på att de vet bäst så klart.

Igår mitt på dagen kom pappa och min mormor. Pappa hade hämtat ut medicinen som vi ska ge Melle. Och när det var dags att ta den så kom två sköterskor in. Nu i efterhand känns det som de marcherade in som två jäkla militärer. De hade dragit upp medicin i två sprutor och jag satte Melle i mitt knä. Det gick tvärdåligt kan man säga. Han fick panik och spottade och fräste och det var medicin överallt. När han sen skulle få medicin nr 2 kräktes han upp allt han fått i sig under dagen. Det var så hemskt och jobbigt. Man kan ju bara gå till sig själv. Hur sugen är man på att få äcklig medicen itvingad i sig efter maginfluensa i flera dagar. Och en annan konstigt sak i kroppen som gör en sjuk. Konstigt att man spyr. Efter den här pärsen fick han vila en liten stund. Därefter kom en annan sköterska med en annan medicin som vi skulle testa. Tjohooo nytt försök. Kräkning igen. Tredje gången. Gick ok. Under den här tiden var fortfarande pappa och mormor kvar. De var helt slut de också.

När Gustav slutade bestämde vi att skulle åka hem. Det kändes helt meningslöst att sitta kvar på rummet och vänta tills kl åtta när det var dags för medicinen igen. Det skulle bara bli dåligt.

När vi kom hem kände jag mig som jag först skrev. Både glad och ledsen på nåt sätt. Självklart glad för att vara hemma och bland våra saker och slippa att olika människor kommer in titt som tätt. Men ledsen och orolig och slut för att allt varit så jobbigt, för att Melle fortfarande inte är frisk, för att vi nu skulle ge medicin. Men efter mycket om och men igår så fick han faktiskt i sig sin medicin och imorse också. Nu är nästa gång kl två och därefter kl åtta. Vi tar en dag i taget.

Just nu sover lille Ludde. Han har förresten äntligen fått en liten tand :o). Och Melle kollar Karlsson på taket. Superfint väder ute men jag orkar inte gå ut. Hoppas vi kan göra det en sväng när Gustav kommer hem.

I morgon är det fredag. Och den här fredagen kan vi ha riktigt fredagsmys igen. Fantastiskt.

Ha det så mysigt. Och kramas!