För att få tyst på larmet ska man plocka ur batteriet. Det var lättare sagt än gjort men efter en stund fick jag loss batterilocket och kunde ladda om pumpen igen. Då var en tyst resten av natten.
Igår däremot larmade den i stort sett hela dan. På förmiddagen kämpade jag en timme med att få ordning på den. Så fort jag satte tillbaka batteriet igen och skulle ladda om insulinampullen började den direkt larma och så höll den på i en timme. Jag ringde servicestället och fick lite tips. (Som dock inte verkade hjälpa) Jag kände mig enormt stressad och orolig och ringde efter Gustav. Han fick sätta sig i bilen och komma hem direkt.
Pumpen höll sig tyst så pass länge att kombibolusdosen (en dos av insulin uppdelad på flera timmar) hann verka och han fick sitt lördagsgodis. Men sen på kvällen när den även började larma då ringde Gustav servicen igen och fick gå igenom alla felkoder pumpen hade fått och då tyckte hon direkt att vi skulle gå över till sprutor och hon skulle skicka en ny pump. Ludde fick välja färg, han valde blå (Gustav hoppades han skulle välja rosa). Så nu har vi sprutor och det har väl funkat så där. Ludde vaknade med 18 i bls och det är ju inte så kul. Nya pumpen kommer på tisdag eller onsdag så tills dess är det bara att härda ut. Omställning för Ludde, oss och och dagis. Men det ska nog funka.
Det svåra var att veta hur mycket långtidsverkande insulin han skulle få igår kväll. Det gick inte bara att dela den basala dygnsdosen på två och ge honom det eftersom han får betydligt mycket mindre på natten än på dagen. Men med morgonens blsvärde som facit så skulle han ju fått mer. Fy vad det är svårt ibland.
Jag kommer fortfarande ihåg känslan av ångest natten då Ludde blev sjuk och Göran (hans läkare) sa att vi kommer beställa en insulinpump åt Ludde. Då kändes det som ett slag i magen och ett bevis på att han var sjuk. Och nu ett och ett halvt år senare inser man hur bra den är och ännu mer när man ska vara utan den i flera dagar.
Jag känner mig stabil i att hantera denna sjukdom när allt flyter på. Som jag har skrivit någon gång innan så vänjer man sig vid denna ständiga blodsockerkoll, vägning av mat, gå upp varje natt och kolla bls osv... Men när det som i somras strulade med jobbiga krampanfall eller som nu när det strular med pumpen så känner jag mig enormt bräcklig och allt blir jobbigt.
Det jag är så glad för är att Gustav och jag har varann och att jag känner en enorm trygghet i honom. Jag tror inte att han stressar upp sig som jag utan i detta fallet är han klippan. Jag är även så glad för Ludde som bara "står ut" och finner sig i att nu är det sprutor som gäller några dagar.
 |
| Hej då pumpen |
 |
| Hej sprutor |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar