Igelkottsrapport

Luddes första timme på dagis gick galant. Han visade sina bästa sidor och gjorde allt för att charma alla. Känns som om dessa två veckor kommer gå finfint. Sedan återstår det att se om den riktiga dagisvärlden är lika rolig. Kanske inte är lika kul att vinka mamma eller pappa hejdå och vara där själv sen. Vi får väl hoppas att det blir bra. Har en himla bra känsla i alla fall.

Vet inte riktigt i vilken fas Ludde befinner sig i just nu. Eller hur han uppfattar verkligheten. Eller för att vara mer exakt, mig. I lördags i Barometern var det en artikel om Tempo i Halltorp där det även var med en bild på ägaren. När Ludde fick syn på bilden så bröt han ihop totalt och pekade febrilt på bilden och skrek mamma. Han var helt otröstlig. Jag var inte hemma utan på jobbet, vilket kanske gjorde saken ännu värre jag vet inte. Han blev i alla fall superledsen varje gång han fick syn på den och bara skrek mamma. Till slut tog pedagogiska pappan tidningen och kastade den i kaminen. Vilket inte alls var bra, på något sätt. Slänga in Stig-Åke-typ-67-år=mamma in i elden. Gustav fick då ringa till mig på jobbet så han fick höra min röst och då blev det bra igen.

Det jag vill komma till med den här historien är att det känns lite surt att ens lookalike är en utarbetad farbror i 60årsåldern. Och beviset fick vi när vi dagen efter hälsade på Linda och Edith i lindsdal. När Gustav tog fram bilden och frågade vem gubben var så sa Ludde mamma med ett stort leende. Skitunge :o)

Tack och hej!