Nu är det slut med skola för Gustav och nytt jobb väntar. En omställning så klart att gå från skola till jobb, precis som det omvända är. Det kommer gå hur bra som helst, har bra vibbar inför detta.
Idag ska vi sitta och gå igenom våra veckor och försöka planera in mat och träning och allt annat så att det ska flyta på och bli så bra som möjligt.
Jag är ganska stolt över oss faktiskt. Tycker att vi är riktiga kämpar. Är så glad att vi fixar jobbiga och tuffa saker som kommer över en i livet. Jag tror vår hemlighet är att vi båda är så glada för det lilla. Vet att jag har skrivit om det tidigare, men det är verkligen så det är. Vi ser varje liten småsak som en fest och kan se fram emot, tja "Bonde söker fru" om höstarna på onsdagarna som andra kanske ser fram emot en utlandssemester. Ungefär. Luddes diabetes har självklart gjort oss ännu mer medvetna om att livet kan ändras och inte förbli som förut. Men jag vet att vi var ganska duktiga på att leva i det lilla livet innan också. Jag tror att det liksom är vi.
Jag är glad för "vanligheten". Landet där man äter falukorv och makaroner ibland så där varannan dag. I det landet behöver man inte ha ett nyrenoverat/nybyggt hus med snitsiga tjusiga möbler (som självklart stämmer in med rådande trend) och fina vita orkidéer i enormt höga fönster (helst utan gardiner). Nu säger jag inte att jag inte kan tycka det är väldigt fint, för det är det ju men min poäng är att jag är så GLAD för att jag är lycklig
utan det. Vet i tusan hur vi skulle haft råd om vi nu hade velat ha det. Det är en stor gåta för mig att många verkar ha det. Hur gör de? Det är i alla fall en gåta vi aldrig lyckats knäcka, haha....
Jag är så glad att jag (vi) börjat plugga. Och nu när vi gjort det på senare år (jag) så är jag väldigt glad för det också. Det var nära att jag sökte till förskollärarprogrammet efter gymnasiet och då hade jag ju med all säkerhet jobbat med det sedan dess. Jag säger inte att jag inte hade varit lika glad för det. Det hade jag kanske. Det finns ju tusen fördelar med att plugga tidigt så klart. Man har ju allt sådant avklarat och behöver inte få ihop barn, dagis, hus, plugg på samma gång. Men, hade det blivit så hade jag ju inte träffat Gustav, inte haft världens bästa barn. Jag är heller inte säker på att jag hade uppskattat skolan då så mycket som jag gör nu med lite perspektiv på saker och ting. Jag hade heller inte jobbat på de olika ställen jag varit på. Det vanliga är väl inte att man söker sig till Preem efter tre och ett halvt år på högskola? Jag vet inte, men jag tror inte det. Alla mina år på alla olika arbetsplater har gjort mig ödmjuk inför vilket slit det är att jobba mot högt uppsatta mål som kräver det nästan omöjliga av dem som ska utföra det. Alla människor jag träffat och som jag inte skulle ha träffat annars. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gick en utbildning som sedan gjort att jag kanske skulle ha jobbat med samma sak hela livet. Det gäller att se de fördelar man har i sitt eget liv och vara glad för dem. Man kan alltid se på saker från olika håll.
Gustav läste häromdagen någonstans om att gränsen för fattigdom i Sverige var 17000 kr/månad för ett hushåll. Det är vad Gustav och jag hade när han började plugga och jag var mammaledig (om ens det). Det var inte mycket vi kunde köpa men det gick, det gjorde verkligen det. Vissa månader var givetvis värre än andra och vi ibland fick vi låna och be om hjälp och ibland kom den helt oväntat (tack mamma och pappa och Hasse och Mia!). Att leva på gränsen skapar ödmjukhet och en insikt i att allt inte behöver vara nytt och tipptopp och att man faktiskt kan tycka att livet är rätt festligt ändå.
Det är skönt att sätta lita tankar på pränt ibland. Och att få skriva att jag har det faktiskt ganska bra!
Hej hej så länge.......
